Ibland har den irländska folkmusiken känts lika rotad i den svenska folksjälen som vår egen, men naturligtvis, de smittsamma melodislingorna, de berättande texterna och det naturliga stompet har inga gränser. Världsmusik om något. Bland de allra främsta fanbärarna i Sverige finns Quilty. Nya och gamla fans i ett härligt åldersspektra är på plats när den sylvassa gruppens jubileumsturné når restaurangen på Framnäs.
.
De två späckade 40-minuterspassen är ett pärlband av emigrantsånger, halsbrytande instrumentalnummer, bredbenta a capellor och annat godis som samlas under irländsk flagg. De har publiken i sina händer från första ton i en väldigt välspelad konsert som också bjuder på anekdoter och en god portion spontanitet.
.
Quilty är som en väl rollsatt film. Alla är helrätt på sina positioner. Det gäller förstås musikantskapet i sig, men inte minst i fråga om attityd och temperament hos de olika medlemmarna; den godmodige Staffan Lindfors, festförhöjaren Gideon Andersson, Esbjön Hazelius med sina blixtrande virtuosa insatser och mitt i alltihop en kärna, en berättare med stolt hållning i Dag Westling.
.
I den publikfria låtlistan är det fritt från utfyllnad. Det är generöst och rakt av inspirerat framfört av ett knippe riktiga elitmusiker.
Fansen är med och påverkar låtvalen. Mest önskad bland fansen blev "Barrett's privateers".
Här spelas också de allra två första låtarna som Quilty någonsin spelade in; "The rocky road to Dublin" ("Hem till Altersbruk" bland Euskefeurat-fans) och "The lark in the morning". I duo-version också, endast Dag Westling och Gideon Andersson, precis som när det begav sig.
Som kuriosa bjuder de på ett smakprov från en svunnen tid när de testade att "krydda" sina framträdanden med trummaskin för att nå igenom publiksorlet. Det låter fyrkantigt, daterat och lökigt på sitt sätt, men samtidigt är det generöst och med rejäl självdistans.
.
I sina mest ystra stunder är det nästan som en festkväll ur ringen-trilogin, men utan dansande hober på borden. Trots att så mycket av musiken spritter ramlar inte Quilty i glättighetsfällan. Här finns tillräckligt mycket sälta, som i "Follow me up to Carlow", för att balansera upp och gång på gång är det en ren fröjd att ta del av Dag Westlings sjungna allvar och vackra röst.
.
Bland extranumren får vi höra "Dueling banjos" (ur filmen "Den sista färden") mellan Gideon Andersson och Dag Westling – som om de skulle behöva publikfria vid det laget, men roligt är det.
Det här var ett riktigt roligt kalas. Ballonger till alla. För min del kan Quilty gärna köra på i 25 år till.