Vädret gör förstås sitt. Kanske påverkas också den klena publikuppslutningen av att turnén går under så tydlig politisk flagg (tidningen Proletären är initiativtagare och dess chefredaktör använder ett avbrott i spelningen till snack mot Nato och för strejkrätt med ett par gäster).
.
Nynningen är som en spejsad men organisk ljudfabrik. Det är lite charmigt "sloppy" på ett tilltalande sätt. Låtarna sitter garanterat i ryggmärgen, men känns ändå lite på en höft. Bandet bjuder på häftigt sväng i exempelvis ”Vilddjurets sång” och tjusigt engagerade Nikke Ströms sanslösa basspel i ett par av låtarna är i sig värt vår närvaro och respekt denna kväll. Redan i instrumentala inledningen ”Balladernas konst” visar Pontus Torstensson med sin yvighet och sina rullande över pukorna att han är rätt trummis för Nynningen där förstås de många vindlande gitarrvävarna signerade Bengan Blomgren gör en stor del för helheten. Men visst, jag hade helst hört bandet i sin fulla sättning med blås och allt.
.
Visartisten Matilda Magnusson är för mig en ny bekantskap. I fjol släppte hon ett album med Björn Afzelius-covers och visar här med så väl den finstämda ”Hundra mil från Marianne” som den bitande ”Medan bomberna faller” att hon kan göra dem till sina. I sistnämnda låt skiner Nynningen allra starkast på hela spelningen. Det är som om de steppar upp ytterligare ett snäpp bakom sångerskans grymma intensitet när hon sjunger ”Jag är en tjej med brister/men jag söker sanningen”. En riktig rysarversion. Magnusson, som även blir duettpartner till Tomas Forssell i ”Kappsäcken”, ska jag kolla in närmare.
.
Folkkäre skådespelaren Sven Wollter finns med på turnén som recitatör, talare och allmän hustomte. Han pratar klasskamp och kommunism, pratsjunger en ärgad ”Balladen om Joe Hill” med sin patenterat skrovliga stämma och ger oss en inlevelsefull prata ur ”Cyrano de Bergerac”. Inte minst bjuder han på ett par vemodigt vackra texter av Kent Andersson där ”Vingen” tillsammans med bandet och Magnusson är riktigt rörande. Wollter hinner även med att känga Bali och Bildt innan han utropar Piteå till en av sina favoritstäder (han avslöjar att han faktiskt haft släktingar i Lillpite). Han har glömt sitt anteckningsblock hemma, säger han, men bevisligen ryms en hel del i ”hårddisken” hos denne tunge estradör.
.
Konserten är som en doft av 70-talet – den relativt lilla ljudanläggningen ger bara en extra känsla av autenticitet. Behållningen av Nynningen är det härliga svänget och det organiska musikantskapet i sig, snarare än enskilda låtar. Allra sist levereras ”För full hals”, bandets största klassiker, som med råge får med sig kärna i det vi kallar progg.