Passion driver Perrelli genom ett galet år

Bland de märkligaste intervjuer undertecknad har gjort är ett samtal med en ammande Charlotte Perrelli på Pite havsbad.

- Måste man så måste man, konstaterar hon när vi möts sju år senare på Piteå stadshotell och hon berättar om en skivinspelning när hon vaggade sin yngre son i famnen medan hon stod och sjöng.

Tillvaron är ett pussel. 2012 inget undantag. Mellan de mer utmärkande hållplatserna ligger spelningar, som den här kvällen.

Tantkakor - ja tack
Hon är trött efter fredagens framträdande i Falköping och bilfärd i snöstorm, men det är bara gäspningen som skvallrar om det. Närvaron i samtalet är total. Tonen är tyngre när vi pratar media och skvaller och direkt glittrande när vi pratar om inspirationskällor som Natalie Cole och Oleta Adams. Skrattet når hon lika lätt som kaffemuggen och småkakorna av den typ som gängse lunchställe tillhandahåller.

- Jag älskar tantkakor. Jag har ätit sju stycken sedan vi kom hit, säger Charlotte Perrelli, fyrar av ett asgarv och ser ertappad ut.

Hon är klädd i en tvärrandig tröja, jeans, en generös ombonande scarf och höga stövlar. I media kan hon vara glamouren personifierad. Här känns begreppet "girl next door" närmare till hands, men även jeanstjejen Charlotte Perrelli får finna sig i att vara ett av landets mest kända ansikten.

- Jag kan inte gå utanför dörren utan att bli igenkänd. Det har inte hänt på många år, men det är ingenting jag tänker på.

Kan det inte vara jobbigt, en dålig dag, att man vill stanna inne?
- Det är klart. Det finns dagar när jag känner att jag inte orkar, att jag känner mig ful eller inte är på humör, men man får försöka inse att "ja, ja, så här är det".

Hon bloggar flitigt, ett forum där hon får sista ordet. Här lät hon nyligen Anders Jensen göra ett gästinlägg nyligen för att ge sin syn på en del av vad som skrivits kring skilsmässan från Suzanne Sjögren och det nya förhållandet med Perrelli.

- Det är ju bedrövligt när man känner att "jag har inte gjort och sagt så". Man kanske är en person som har extremt hög moral, vilket Anders har, och så framställs han precis på motsatt sätt. Till sist känner man att man måste få säga hur det ligger till.

Hur gör du om någon ringer från en tidning?
- Då säger jag "jag har inte tid att prata". De får avtala tid med mitt management, annars säger jag att jag inte vill kommentera, för jag får alltid ont i magen. Jag vet att det bara är skit alltid, det känns ju så. Folk letar scoop. Man balanserar på en skör tråd hela tiden.

Stora växlar
Precis när samtalet kommer in på Melodifestivalen ringer kompisen Pernilla Wahlgren. Perrelli ler men trycker bort, bestämmer sig för att ringa upp och ger sin syn på "miljonfiaskot" för "The girl". Här blev det också stora växlar i media, menar hon. Perrelli tycker att det var synd, för låtens skull, att inte gå vidare till Globen, men att det var bättre att åka ut än att ställas i andra chansen mot exempelvis Sean Banan.

- Albumet har sålt på och jag har parfymlansering på gång ... Det känns inte så jobbigt för mig. Livet snurrar på. Jag tycker fortfarande att "The girl" är den bästa av mina låtar i Melodifestivalen. Det känns inte som någon flopp.

Hennes parfym släpptes förra veckan.

- Det går bra. Det tar många år innan pengarna är tillbaka, men det är viktigt att göra det man tycker är kul.

Blygt barn
Charlotte Perrelli scendebuterade redan sex år gammal i ett köpcentrum. Med sin moster på gitarr sjöng hon "Krokodilbarnets klagan".

Hur var du som barn?
- Jag var blyg, men hade tidigt en passion för musiken. Det där är väldigt konstigt. I skolan var jag tystast. Jag ville inte att fröken skulle titta på mig. Jag blev totalt genomsvettig om någon tittade på mig och jag ville inte prata med någon. Jag var jätteblyg och tillbakadragen tills jag var 15, 16.

Ändå tog du plats på scenen?
- Allt artisteri bygger på självförtroende. Nästan vem som helst kan bli bra, bara man tror på sig själv och gör det med pondus. Man kan sjunga hur mycket fel som helst om man gör det med värdighet. Jag vet inte hur jag klarade det där, men passionen måste ha varit större än rädslan.

Synd om människorna
Charlotte Perrelli jobbade sig upp via dansbandsvärlden och hamnade i etablerade orkestrarna Anders Engbergs och Wizex. Det var en bra tid att slå igenom på.

- På 80-talet var det kanske ännu bättre. Då fanns ju ingenting. Du vet, "Solstollarna" - tjopp, så var alla stora (gapskratt).

Hon dämpar sig när vi kommer in på dagens klimat med sådant som "Idol" och hård konkurrens om mediautrymme.

- Jag tycker synd om alla människor som slåss för att komma fram. De måste vara så jäkla speciella. Det är ju omöjligt. Du får ju sticka ut så att du blir en mupp i stället. Du måste ha håret på sniskan, vara jättekonstig, supermejkad eller supertatuerad. Man kan inte bara vara en vanlig gullig tjej som är lite halvbra. Man ska vara bra på alla områden.

- Jag är inte avundsjuk. De är så tokhajpade, det största vi har i x antal veckor. Sedan slocknar det och då blir det toksvart i stället. Ingen som vill ta i dem med tång. Det är hemskt.

Perfektionist
Charlotte Perrelli är klassiskt skolad och också utbildad gitarrlärare.

- Jag har valt att fokusera på det sångmässiga. Ibland sätter jag mig vid pianot hemma, men jag har ju faktiskt utbildat barn i klassisk gitarr. Det är väldigt många år sedan.

Robert Wells gav henne en ny gitarr i 30-årspresent och försökte sporra henne att använda den i sitt jobb.

Funderar du aldrig på att göra någonting med gitarr?
- Inte riktigt, men jag är så ... Åhh, jag har sådant kontrollbehov i det jag gör. Jag är så perfektionistiskt lagd att jag skulle behöva öva dag och natt i fyra år innan jag gjorde någonting sådant. Jag har gett upp innan. Jag blir så trött på mig själv. Jag har svårt att bara känna att jag gör det för att det är kul, säger artisten som dock inte stänger dörren helt.

På bloggen har hon nämnt en eventuell självbiografi. Det genererade genast skriverier.

- Det betyder inte att jag ska grotta ner mig i en skilsmässa och kasta skit på ett ex, men det var det tidningarna valde att fokusera på.

Hon skriver den gärna, men några konkreta planer finns inte, säger hon. Då finns det annat som kan ligga närmare i tid.

- Nästa höst kanske det blir något annat. Kanske krogshow, kanske helt annan musikstil. Bortom det gör jag gärna en uppföljare på Monica Z-plattan och kanske någonting åt storbandshållet, mer lättsamt.

Passionen är kvar
I sommar dyker hon upp i Diggiloo. Hon pratar om en del roliga och mer krävande sångnummer à la After Shave, någonting annat än powerballader, vilket hon ser fram emot

Direkt efter det väntar en hektisk höst med musikalen "Evita" på operan i Malmö. Hon säger att jobbet blir stenhårt och tror att hon kommer att bli kritiserad, men längtar ändå efter ännu en utmaning.

Hon kommer fram till pudelns kärna.

- Musiken är fantastisk ... Jag har så mycket passion för det. Det är extremt häftigt efter så många år att jag kan känna glädjen inför det, att känna "åhh vad roligt det är".

Lojal publik
Charlotte Perrelli sjunger på Winter Pride den här kvällen. Hon har många vänner som är homosexuella och är glad att få vara delaktig i den världen, där en både stor och lojal publik finns.

- Det är skönt, om än det är lång väg kvar till lika rättigheter som heterosexuella par, att det går rätt väg. Allt är mer accepterat i dag än för tio år sedan. Det är ofta väldigt fina människor med passion för någonting, människor som fått kämpa för sitt välbefinnande och kanske för att accepteras i en normal arbetssituation.

Jobbhelgen går mot sitt slut för Charlotte Perrelli. Söndag ska bli en "barndag".

Det är dags att avrunda. En stund senare ska vi ses tillsammans med fotografen innan hon går upp på scenen. Hon pekar mot sin servett och skrattar.

- Nu får du mina tantkakor!