Hon är konsertarrangör, biblioteksassistent, musiker och till och med utbildad clown. Kulturarbetare är ingen överdrift i beskrivningen.
– Jag har egentligen aldrig sett det som ett yrke. Det är en livsåskådning, säger hon och berättar att musik, teater och annan kultur var en naturlig del av livet under hennes uppväxt i en by utanför Hannover i Tyskland.
Hon sjöng, spelade fiol och saxofon, men fascinerades även av slagverk och mer exotisk musik. Det föll sig därför naturligt att hon blev utbytesstudent i Brasilien.
När hon jobbade som kulturorganisatör på musikhögskolan i Dresden spelade hon i band och gjorde mycket brasiliansk musik.
– Jag älskar rytmer och den brasilianska musiken har en väldigt rik harmoni.
Det var där hon träffade Stefan Johansson från Luleå som öppnade hennes öron för skandinavisk musik. Hon hittade inspiration i skandinavisk jazz och nämner Viktoria Tolstoy och Esbjörn Svensson trio bland favoriterna.
De blev ett par och är i dag gifta och bosatta i Blåsmark där de sedan ett par år tillbaka även driver den intima konsertscenen Kulturgaraget.
– Våra barn gjorde att vi bestämde oss för Sverige. Jag är alltid nyfiken på nya saker och tyckte skönt lära känna nytt land och lära mig ett nytt språk.
– Vi ville ha ett hus på landet och jobba med kultur, men även med turism eller någonting annat. Alla de möjligheterna fanns i Norrbotten. Blåsmark är rätt ställe att vara på.
Stefan gav henne en knuff i rätt riktning, att våga satsa på den egna musiken.
– Han trodde på mig innan jag gjorde det själv.
En spelning i Kulturgaraget med hennes egen musik följdes av några lyckade konserter i Tyskland.
– Jag var så peppad när jag kom hem att jag gick in i studion och spelade in alla låtar tillsammans med producenten Jocke Eman.
– Musiken är väldigt inspirerad av hur jag upplever Sverige. Klangen, de ljud han använder till exempelvis stråkarrangemangen påminner mig mycket om mina känslor för Sverige.
Trots jobb, kulturarrangemang och två barn har hon fick hon utrymme att göra den skiva vars ordlekande titeln är en hyllning till ljuset och vidderna.
– Jag blev väldigt nöjd. Mitt i allt det kaotiska hittade vi det lugn och den ro som skivan utstrålar.
Tyskarna verkar ha ett gott öga till Sverige?
– Det kan jag understryka. Svenskar är ju trevliga. Alla som rest till Sverige säger att de kan slappna av när de passerat gränsen. På vägarna är det mindre trafik, folk visar hänsyn och skäller inte på varandra. – Här har alla så mycket utrymme omkring sig och Sverige har inte upplevt krig på väldigt länge. De flesta har det bra och systemet funkar superbra. Det är supertrevlig atmosfär överallt. Man kan känna sig välkommen och lugn. Självklart är tyskarna trevliga, men stressfaktorn är högre i Tyskland. Det märks i vardagen.
Hon pekar på landskapet, naturen och de röda husen som inslag tyskarna gillar.
– Alla som hälsar på tar tusentals bilder på de röda husen. Jag tror det har någonting att göra med Astrid Lindgren, det idylliska vi lärt känna genom henne.
Den bitvis drömska och ibland avskalade klangvärld i vilken lyssnaren möter Katharina Johanssons är ett möte mellan pop, världsmusik och något slags singer/songwriter-stil.
Skivan innehåller tradlåtar, en cover på The Alan Parsons Project, en afrikansk kanon och mestadels egenskrivet. Skivan är summan av hennes livsresa så här långt.
Det är många språk på skivan?
– Ja, det är portugisiska, tyska, engelska och svenska. Det speglar mig. Jag har upplevt många kulturer och språk. Allt finns inom mig.
Längtan och ett slags bitterljuv melankoli letar sig in i musiken. Ett svenskt väsen har tagit plats i hennes musikaliska ryggsäck, vid sidan av hennes tyska ursprung och influenserna från Brasiliens värme och sväng. ”Det vidsträckta”, som hon säger.
På vilket sätt har flytten till Sverige påverkat innehållet på skivan?
– Det har nog tagit fram någonting som redan fanns där. Det är dags att framkalla de melankoliska eller bitterljuva klanger som passar bra till de andlösa känslor man får här ibland.
Hon beskriver målande en magisk sommarnatt när hon gick mellan Blåsmark och Svensbyn tillsammans med en grupp vänner från byn och hur hon plötsligt utbrast i ett ”vårskrik” likt Ronja Rövardotter. En annan magisk stund var den vinterdag i pulkbacken där den glittrande luften gav upphov till ”Om jag bara hade ord”. Några av låtarna på skivan har direkt inspiration från svensk natur.
– Sverige känns exotiskt på ett djupt sätt, nästan som ett ”ur-land”. Man är så mycket närmare naturen med alla temperaturskillnader, snömassor eller hur man reagerar på olika väderlek på vägarna. Man är så nära alla dessa naturkrafter. Det är någonting nära livet och för mig är det kopplat till naturen. Det är häftigt.
”Dina färger” är en direkt kärlekslåt till hennes nya land. Katharina Johansson låter nästan lite förlägen när jag påpekar att hon tackar Sverige i tacklistan på cd-omslaget.
– Sverige gör ju inte själv något för att vara Sverige, men det är nyttigt att påminna sig själv när man bor här hur välsignad man är och hur bra man har det. Jag kommer från ett land som tagit på sig mycket skuld och upplevt fruktansvärda krig. Det speglas i kulturen också. Ett folk som upplevt så många krig kan kanske inte ha så mycket lugn och ro i sig som Sverige kan. Det får man inte glömma, att det här är en fridfull plats.
Skivan avslutas med några klassiska svenska visor, hennes favoriter. Hon nämner att ”Vem kan segla förutan vind” ofta sjungs av körer i Tyskland, även på svenska. ”Trollmor” sjöng hon tidigt för sina egna barn.
Men det är hennes egna versioner vi får höra på skivan. I vis-medleyt kryddar hon med afrikanskt tumpiano.
– Jag gillar att blanda. Det är berikande.
Skivsläppet firas med konserter i Hortlax kyrka 27 februari, i Korpilombolo kyrka 28 februari och i Norrfjärdens kyrka 1 mars. Sedan väntar konserter i Tyskland.
Med sig har hon tyska duon Landüber som spelar sfärisk jazzpop. De kommer att spela tillsammans med henne men också framföra egna låtar.