Redan som barn var hon som uppslukad av läsandet och fascinerad av djur.
– Jag läste om djur, skrev om djur och var i stallet. Jag var en riktigt insnöad hästtjej, men egentligen är jag intresserad av alla djur, berättar Jannike Lundgren som i dag har två katter och en sköthäst. Hon är också engagerad i Djurens rätt.
Parallellt med samlade på böcker ur Wahlströms ponnyklubb växte egna uttryck fram, i dagboksform men också berättelser, något som har följt henne genom livet.
När hennes första jobb som bibliotekarie, i Härjedalen, var på deltid fick hon tid att gå en skrivarkurs på distans. Ett frö såddes hos en skrivande ”nörd”.
– Jag märkte att skrivandet inte bara behöver vara ”för mig själv”, att det blir ännu större om någon annan läser det.
Första publiceringen, en novell i Kommunalarbetaren, gav mersmak. För några år sedan gick hon ner till halvtidsjobb och skrev på lediga dagar.
– Det var skönt. Det är ju en ventil också. Jag mår väldigt bra när jag skriver.
I debutromanen får läsarna möta Ellen, en ung kvinna som får sitt första jobb på en veterinärstation. Boken handlar dels om att landa i taget beslut – att jobba långt hemifrån och stå på egna ben – och dels om reflektioner i veterinärens arbete, hur människan gör skillnad på livdjur och sällskapsdjur.
– Vi kan ju lägga hur mycket pengar som helst på våra katter och hundar, men ingen vill se hur illa det är med grisarna till exempel.
En längre episod utspelar sig på ett slakteri – en miljö hon själv har erfarenhet ifrån i tidigare jobb som veterinärassistent.
”Nu ser man hästen på Sonfjället” är en slags utvecklingsroman – baserad på en karaktär som är på ett sätt när boken börjar och lite annorlunda när den slutar.
– Huvudkaraktären är introvert och blyg. Det är personer som inte syns så mycket i dag. Det kändes viktigt att hon skulle få vara det. I samhället i dag är det de extroverta som är normen. Man kan nästan känna sig lite skuldbelagd om man är introvert, lite det här att ”du får väl armbåga dig fram och ta för dig. Har du dålig lön är du för dålig på att löneförhandla”. Man får skylla sig själv om folk springer förbi eller trampar på en.
– Ellen är extremt introvert. Jag kör ganska hårt på den linjen.
Men är hon en annan person på slutet?
– Nej, det är mer ett personligt uppvaknande kanske.
Jannike Lundgren talar av egna erfarenheter och känner igen sig i karaktärens frihetslängtan och att samtidigt känna sig begränsad av att inte våga.
– Det är ett tydligt jag-perspektiv, hennes reflektioner och reaktioner på saker och ting.
Var ligger konflikten?
– Den ligger väl i att hon måste inse att hon duger, att det är okej att vara som hon är. Alla måste inte vara de här ”se på mig”-typerna som är på tv.
Titeln är hämtad från Härjedalen, där Jannike Lundgren själv hade sitt första bibliotekariejobb.
– Det är en häst i snö som tinar fram på våren. Det blir konturerna av en häst på fjällsidan. Jag skrev en dikt om det på en skrivarkurs och jag tänkte ”vad blir det för berättelse om jag fortsätter på det här”.
Hon har skrivit romanen ganska ”episodiskt” och varvat reflektioner med händelser.
Har du ”bara” börjat skriva eller har du haft en tydlig berättelse klar?
– Nej, jag har haft många små delar. Några har varit någon novell som jag skrev för många år sedan. Andra har jag plockat in. Jag kan sitta länge och fila på stycken. Att få ihop det till något stort har varit det svåraste, att få det till någonting övergripande som har en handling.
Nu väntar besök på Kafé å läs (Piteå bibliotek på torsdag kväll) och Ordmån (Kaleido den 17 oktober).
– Jag ser mig som en introvert. Jag skulle helst bara sitta hemma och skriva och sedan ordnar sig det andra, men man måste ju visa att man finns.