Tillblivelsen av andra soloalbumet "Lucky day" har korsbefruktats med ett forskningsprojekt i hur popmelodier blir till. Flera resor över Atlanten har det blivit för att komponera och spela in tillsammans med amerikanska kollegor. Onsdagskvällens konsert är ett sätt att manifestera albumet, synliggöra projektet och göra ett slags bokslut.
.
Med andra soloalbumet "Lucky day" var det som om Piteåsonen tog bort power-prefixet från sin pop. Det blev mognare, bredare och kanterna rundades av på ett behagligt sätt. Jag gillar utvecklingen. Det är mindre insmickrande, men utan att ge avkall på de ack så viktiga melodierna.
.
Mellan förnöjt kroppsgung och rena Pete Townshend-hopp ser David Myhr ut att njuta. Jag tänker där jag står att just i den här stunden, tillsammans med fullstort band, får hans vision om välsnidade popmelodier och snygga arrangemang luft under vingarna, full frihet. Det vi möter är en drömuppställning av musiker som vi annars har hör bakom artister som Ulf Lundell, Anna Ternheim, Lykke Li, Per Gessle och Lars Winnerbäck. Ja, ni hör ju. Det är som ett landslag ur den sveska pop- och rockmyllan och låter därefter. Jag lyfter fram lagarbetet med helrätt "splonk" från elgitarrerna, härlig variation från klaviatur och mer basvariation än jag trodde var möjligt i formatet.
Det är dynamiskt och inkännande. Oftast sitter det bra. Ibland, som i Elvis Costello-covern "Veronica" är det lite mer på en höft. Bakom ett psykedeliskt klatschigt Ludwig-set levererar min favorittrummis Andreas Dahlbäck magi med små medel.
.
David Myhr börjar vid det här laget ha en del riktigt fina pärlor i sin repertoar som soloartist. Det är alldeles underbart att ta del av Jeff Lynne-lunkande "Jealous sun" med sitt gnistrande sångarrangemang och "Spellbound" som känns som en riktig ELO-pastisch. Här finns andra, mindre uppklädda, men lika fina stunder; "My negative friend" i en version som slängt slipsen och knäppt upp översta skjortknapparna och kvällens kanske finaste stund, "The perfect place", får verkligen skimrar och växer den här kvällen, med feta stråksyntar och helhjärtade körer.
David Myhr bjuder även på lite Merrymakers-nostalgi. "April's fool" är ett förutsägbart val här, men den låter perfekt med sitt gangsterstökiga bandsväng.
.
Som helhet ett lyckat gig med en artist som fortsätter utvecklas och verkligen har hittat formen.