"Howya feeling?" Det brinner i blicken när den långe mannen spänner ögonen i publiken. ingen kommer undan. Han har en farlig intensitet över hela sin närvaro och ser ut att komma in direkt från vidderna. En uppfordrande gestalt som inte tar av sig jackan.
.Av kostnadsskäl hade det kunnat vara en ensam man med gitarr vi får möta, men nejdå, vi får hela bandpaketet när Crighton river av ett knippe låtar där många håller hög nivå. Och det inte som någonting jag hört från en scen tidigare. Här får vi, bland annat mullrande trummor (Ruben Alexander), härjad dobro, stämsång (hustrun JulieanneCrighton) som blir en egen organism och så det märkliga instrumentet digeridoo, av och med William Barton som sägs vara en australiensisk legend på området.
.
Den här konserten riskerar aldrig att dö medelst pubsorl. Det vi får oss till livs är något slags träsk-folk med sargat tilltal. Lite yxigt och oborstat charmigt många gånger, men plötsligt får vi en låt sjungen till ett stillsamt Rhodes-klaviatur.
Det är organiskt värre när bandet drar igång med den morrande, olycksbådande "Fire in the empire" från senaste albumet, tätt följd av "Let love come first" med ett "Honkytonkwomen"-besläktat gung. Det är jordigt, jordigt, men också atmosfäriskt och med en lagom mörk och riktigt mäktig röst i centrum. William Crightons karga pipa är en enorm tillgång och han har förstånd att låta den arbeta helt a capella i vissa passager. Han behöver inte ens mikrofon.
.
Ett vindpinat artisteri och en blick som inte viker undan alltså, men mellan låtarna är tilltalet vänligt. Crighton förstår att många av oss hör honom för allra första gången och tackar för att vi vågar chansa. Han berättar också att han precis har sprungit på en person uppvuxen inte långt ifrån honom själv i Australien. Världen är liten.
.Den mullrande välviljan och dess många sprucket vilsamma avbrott gör det här till en både genuin och varierad upplevelse. Att vi är väldigt nära musikerna och att jag bokstavligen kan uppleva trummisens jobb hängande över hans axlar gör inte saken sämre. Ironiskt nog sjunger Crighton "I want my money back" i en av låtarna. Få, om ens någon skulle säga det vid hemgång efter det här.