Efter att mer eller mindre ha lamslagits av en seg sommar fick bandet upp sitt ”flow” i skapandet. De hade plötsligt för mycket roligt på gång och ett lyxproblem uppstod. Lösningen blev att släppa ett dubbelalbum i två delar. Den andra halvan släpps till våren.
– Då kan man hålla sig aktuell under en längre period, berättar Joakim Nilsson när PT träffar honom.
Samtidigt ligger inte ordet hybris så långt bort?
– Nä (skratt), jag inser det. Vi har alltid jobbat med albumformat och tänkt ” är det inte lite fegt med att släppa ep”. Vi tänker att ”gör vi någonting, då gör vi någonting”. Och nu jävlar gör vi någonting (skratt).
.
De tre första albumen handlade mest om att definiera sig själva.
– Det var ingen som gjorde swing/jazz/hiphop på det sättet när vi släppte vår debut. Förra plattan var den som blev mest influerad av samtiden, rent musikaliskt. Den hade många moderna influenser.
På nya albumet har bandet tänkt stort.
– Vi har kommit tillbaka till ganska stora blåsarrangemang, men det finns ju ett poppigt sound i det vi gör och vi vill ta ut svängarna ännu mer med det. Vi brukar tänka ”hur gör vi det här live”.
– Bilden vi målat upp och haft framför oss när vi jobbat med plattan är ”nu ska vi ha karneval i Mississippi med elefanter på scenen”. Det är den ljudbilden (skratt). Maximalism. Det känns skitkul.
– Trenden inom Hiphopsverige har väl varit en ganska minimalistisk, monoton ljudbild på något sätt. Det är inte det vi håller på med. Då går vi åt andra hållet och ”maxar på” i stället.
.
Det händer att han får höra, om bandets musik, att ”det låter exakt likadant hela tiden”.
– Då tänker jag ”wow, så känner verkligen inte jag”. Jag är snarare orolig att folk ska tycka ”oj, det här är verkligen inte ’äppelknyckarjazz’”. De kommentarerna får vi också.
– Även om vi hittat vår identitet är den ganska bred, vi har stort svängrum inom den. Det är skönt att vi kan ha det och ändå låta ”vi”.
I Movits ingår även Johan Rensfeldt, sång/rap och Anders Rensfeldt dj/producent. Alla tre är med och skriver, men Anders sätter grundsoundet och Johan skriver texterna.
Du är ju ”den tredje killen” tillsammans med två bröder. Är det inte lätt att hamna utanför?
– Precis (skratt). Ingen vet ju vad de andra i Oasis heter. Visst kan det vara så, men vi har haft så tydliga roller i vårt band. Kanske har jag gjort mig oumbärlig på något sätt. Vi har vårt eget skivbolag och jag gör mycket av arbetet på affärssidan. Jag tycker att det är intressant att förstå kontrakt och den juridiska biten. Uppdelningen har funkat väldigt bra.
– Johan och Anders har ju en väldigt speciell ”connection”, särskilt i musikskapandet, som är nästan läskig. Ofta är det så synkat att jag bara förundras. Det är klart jag kan tycka att ”det vore kul att förstå hur ni två tänker”, men jag har tagits in som en tredje brorsa, inte bara från deras sida utan från deras föräldrar också. Jag känner mig som en del i familjen.
För första gången någonsin har bandet tagit ett helt års speluppehåll, undantaget ett par småspelningar. Joakim Nilsson har ägnat sig åt papparollen och sin masterutbildning i filosofi. Bandet ville låta folk bli nyfikna och ”vilja ha det”, snarare än att nöta ut sig.
Känner ni att folk kommer till er?
– Första singeln fick 1,5 miljoner spelningar på Spotify. Det är jättekul att se att folk kommer ihåg oss. Feedbacken har varit bra.
Joakim Nilsson ser pausen som både nyttig och lite läskig.
– Om man väljer att kliva av den här live-maskinen och stå vid sidan om och säga nej till spelningar … Det är läskigt, för man vet inte hur det ska bli när man hoppar på igen. Finns maskinen kvar?
.
Om allt klaffar ska 2019 bli ett riktigt turnéår, men först ska bandet klara av fyra stora konserter på hemmaplan, däribland den i Luleå den 22 december.
– Det blir en ganska speciell grej. Vi ska göra en stor produktion som bara är till för de fyra spelställena. Det är mycket för vår egen skull också, att vi ska känna ”nu smäller vi igång med det nya”. Ut med gammal scendekor! Just nu ligger all fokus på de här fyra spelningarna.
Känner du dig sugen?
– Jag är riktigt sugen! Jag har någon slags inneboende rastlöshet som mår bra av att få komma ut och spela. Det ska bli jättekul.