Videon är inte längre tillgänglig
Det är programpresentation i Norrbottensmusikens nya lokaler på Acusticum. Tillsammans med Norrbotten Big Band framför Magnason låtar som ska framföras under den gemensamma turnén i mars.
Hon har anknytning till länet. Pappan, till yrket veterinär, bodde i Gällivare i fem år när hon var barn.
– Jag var där hela somrar och på jularna. Gällivare är barndomstider.
Vad betyder Norrbotten?
– Det är starka minnen. Alla hade svarta rullgardiner (skratt). Det var speciellt. Just det nattliga ljuset som både var på gott och ont. Det var lite mysko också. En speciell stämning.
Även musikaliskt var orten viktig.
– Jag spelade piano när jag var liten. Jag gick till pastorsexpeditionen och där var en snäll kantor som visade mig in i kyrkan. Jag satt mycket och spelade där när jag var elva, tolv år. Jag fick spela på stora orgeln. Jag minns den stora träkyrkan, som var öppen varje dag, dit jag fick komma och öva.
Vad spelade du?
– Det jag hörde på radion och sjöng i skolan. Psalmer och popsånger … Allt möjligt.
När Edda Magnason, som ville bli pianist från början, drabbades av diabetes fick hon pengar från en försäkring. För pengarna köpte hon inspelningsutrustning.
– Det bästa jag visste var att gå omkring med hörlurar kring halsen. De var ett halssmycke för mig. Jag var en sådan nörd.
Med tiden blev hon popartist, med högt i tak på sina skivor och ständigt på jakt efter ”det” uttrycket. Så småningom skulle ett scenframträdande leda till upptäckt och en stor filmroll.
På vita duken var hon Monica Zetterlund. Utseendet, mimiken och rösten, allt var förbluffande likt sångstjärnans. Men nu är det Edda Magnason för hela slanten. Ljusare röst, skånskt skorrande och med nära till skratt. Kalufsen är kortklippt och väldigt lite påminner om den guldbaggebelönade rollen.
Blev filmen en inkastare till din egen musik?
– Det är både på gott och ont. Man kan inte riktigt kasta in folk som väntat sig något annat. Det var rätt tufft, särskilt första året efteråt. Jag tyckte att jag var klar när jag hade gjort filmen och ville gå vidare. Men det var många som trodde att jag var Monica Zetterlund, nästan (skratt). Men för mig var det ett tydligt avsnitt, ett jobb och att jag gick in och tolkade henne. Det har man fått jobba sig igenom. Det är bara att fortsätta göra det man gör.
– Det var några som var arga första året, tror jag, som trodde att jag skulle sjunga gamla låtar från filmen, fastän det stod mitt namn. Man har fått ”reclaima” sitt namn lite. Det var ganska tufft i början, men det har droppat av successivt.
– Jag är ingen imitatör. Det är absolut inte mitt jobb.
Fanns en tid när du ångrade dig?
– Det var ett jättekul jobb. Fantastiskt. Men det kostade en del efteråt … Jag var nog lite naiv och förstod inte hur förknippat det skulle bli med mig som person.
Kommer du att göra mer på film?
– Jag är öppen för det. Jag tyckte att det var fantastiskt kul. Det jag kan rå över är min egen grej, min huvudsyssla.
– Men … det är ju svårt att toppa en så rolig roll (skratt). Jag har inte stängt dörren till skådisgrejen. Jag har gjort cross over-grejer och det kommer fler saker som jag inte kan prata om än.
Mångsysslande musikern Johan Lindström, som hon samproducerade sin senaste skiva ihop med, har skrivit många arrangemang för Norrbotten Big Band och är den som bjudit in henne till samarbetet. Vid konserterna bjuder hon på musik från sina egna skivor.
Vad gör formatet för din musik?
– Den kan ”make it or break it” (gapskrattar). Det är känsliga grejer. Det kan verkligen lyfta, men det är viktigt med nyanser, att man är samspelt i det.