Jublet som mötte John Rutter vid första repetitionen i Piteå var enormt. I körkretsar är det förstås jättestort att få sjunga under ledning av John Rutter och det känns som om den jätteensemble som möter publiken i två föreställningar är på tå. Många gånger tänker jag inte alls på mängden inblandade i denna ljuvliga brygd – ja, det är dubbla föreställningar förresten – som manifesterar starten av Framnäs körcentrum.
Acusticums berömda tak tycks vara höjd till översta läget för maximal körklang och upplägget är perfekt. Först får kören mjuka upp sig i två korta stycken av Rutter innan det är dags för programmets huvudpunkt, "Magnificat". Det cirka 40 minuter långa verket, uruppfört i Carnegie hall 1990, bjuder på glädjeutbrott, finlemmat örongodis och välavvägd dynamik i sju satser.
Att John Rutter är en kompositör med hitkänsla märks omgående. ”Magnificat, magnificat” mässar kören på ett jublande dansant sätt i det raska huvudtema som kunde ha öppnat en Hollywoodfilm och som smart och effektivt återanvänds på slutet.
Andra satsen är på ett klassiskt sätt mer sakral i sitt väsen, högtidligt och sådär juligt vackert. Sedan är det klang och jubelsång på många olika sätt, från det vilsamma, reflekterande solistdrivna "Et misericordia" till den bitvis kärvt dramatiska "Fecitpotentiam", en mastig fläta från jättekören.
Rutter själv är en fröjd att se. Med helhjärtad mimik, inlevelse och bestämdhet lotsar han och inte minst entusiasmerar de många inblandade. Det är myndig glädje om något.
Sångsolisten Emma Rönnlund är ju värd ett eget kapitel. Tonbildningen och artikulationen är en sak, och de bitarna har hon med råge, men lyckas därtill med jättefin tajming gentemot instrumenten och de många rösterna som både svarar upp mot hennes inlägg och bär fram dem. En vacker, ja lysande insats.
Överlag är "Magnificat" en härlig bekantskap. Här finns passager där stråkharmoniken är som plockad ur thrillersammanhang, på ett stämningsskapande, sätt. Här spetsas den mäktiga Acusticum-orgeln med horn och här kan detaljlyssnas på allt från harpa till oboe, för att inte tala om spridningen av de olika körstämmorna i arrangemanget. Det finns alltid någonting spännande som händer.
En närmast magnifik ”Magnificat”, som sagt. Och vilken smakstart för Framnäs körcentrum!