I Elisabeth Fjällströms välupplysta kreativa krypin råder ett mysigt lugn. I bakgrunden puttrar en av hennes spellistor och lokalen, som hon nöp sedan sista barnet lämnat hemmet, är fyllt av konstmaterial, färdiga tavlor, personliga tillhörigheter och nytryckta visitkort. "Konstnär" står det att läsa. Hon skrattar när hon erkänner att det känns definitivt.
Sören Kirkegaards citat "Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv" är en ledstjärna som hon hängt upp på väggen. Det känns talande.
Efter nästan 40 år som fritidspedagog i Stockholm, Älvsbyn och Piteå sade Elisabeth Fjellström i somras upp sig för att ägna sig åt konsten på heltid.
– Det är därför utställningen heter "Att våga" (skratt). Jag måste ju prova. Det är det man inte gör som man ångrar i slutet av livet.
– Rubriken handlar både om att våga satsa på drömmen och att man måste ha lite mod med den här tekniken.
Tekniken i fråga är akvarell. Elisabeth Fjällström fick pengar när hon fyllde 50 och for på målarresa till Toscana och målade tillsammans med en svensk konstnär.
– Jag tog i ordentligt (skratt). På den vägen är det. Det tände upp akrarellådran.
Varför akvarell?
– Det passar mig precis. Det är spontant och lever sitt eget liv, men det måste vara disciplinerat och tajmat, annars kan det fara hur som helst.
– Akvarell är ganska speciellt i Norden. Lite grann tror jag att det är kopplat till ljuset. Det är mycket ljus och mörker i akvarell, det är också konsten; att "spara ut" ljuset, eftersom man inte kan sätta dit det i efterhand. Sedan tycker jag att det är roligt att det blommar ut. Det gör bara akvarell.
Elisabeth Fjällström har alltid haft en estetisk ådra. Hennes båtbyggande far var en riktig konstvän och hon har själv gått så väl dekoratörsutbildning som konstskola.
Hon målar både ur fantasi och med verkliga förlagor. Ofta är ett foto första utgångspunkt. Här finns en förkärlek till naturen och hon fotar gärna vid Kärleksstigen, på Gläntan eller vid sin skärgårdsstuga.
– Naturen är en outsinlig källa. Det finns så mycket att kolla på, skiftningar, färger och skuggor ... Jag kan måla vyer, men också en sten eller en blomma. Jag kan måla både stort och "pillrigt". Det har med dagsform att göra.
Hon vill vidga vyerna också. I våras syntes hennes verk på Upplands Väsbys akvarellsalong och i maj ska hon ställa ut i galleri Riddaren i Gamla stan.
– Nog kommer det för mig ibland, att "vad har jag gjort", men jag tänker "våga, vinn".