Lindberg spelade byxorna av sig

Det är något speciellt med ett tjockt, välskrivet programblad. Kanske är det en fetish som varje recensent är dömd att utveckla med tiden, men just när det gäller vokalmusik älskar jag att i den dämpade belysningen följa med i texterna.

Den ouppmärksamme läsaren av just denna konserts, i övrigt förträffliga, programblad kan dock tro att det gödslas med uruppföranden. Men så är det alltså inte, om jag får vara petig. Både Sundsvalls- och Luleåpubliken har hunnit höra de fyra purfärskaste verken under den turne som Erik Westbergs vokalensemble genomfört den gångna helgen.

Sven-David Sandströms inledande körouvertyr "To see a world" till exempel - ett lyriskt stycke som lånat text från den brittiske poeten William Blake och som snabbt försätter undertecknad i ett sinnestillstånd av tidlöshet. "Att hålla oändligheten i sin handflata och finna evigheten i en timme" sjunger vokalensemblen och fångar mig på betydligt kortare tid än så.

Men sedan glider jag ur det Westbergska greppet. Varken Christian Lindbergs "Vid sista udden", där tonsättaren själv spelar trombon och med stor inlevelse reciterar Strindberg, eller Gösta Nystroems "Tre havsvisioner" får mig i någon större gungning. När de sista tonerna långsamt, som en dyning, lullat till ro funderar jag på om jag inte har hört vokalensemblen mer samlad och besjälad tidigare.

Kanske, tänker jag då jag går ut i paus, beror det på att nio av de sjutton sångarna är mer eller mindre nya i gruppen och att man fortfarande håller på att hitta sina roller. Sjutton kan ju ses som ett udda antal i körsammanhang men det beror på att Westberg viljat bygga en stabilare grund med fem basar.

Matti Hirvonen är ett välbekant ansikte i Piteå efter alla festspelsbesök, men Erik Westbergs vokalensemble har han inte tidigare konserterat med. Och solistinsatsen i Hans Gefors "En flammande brunn" är värd biljettpriset bara den, med en avslutande hamrad baston som säkert vibrerar i salen än. Tidigare Piteåstudenten Marcus Fjällströms nya "Doloroso" är också en spännande ljudväv, som lovar mycket gott för framtiden. Fjellström har brutalt styckat upp texter av Poe, Baudelaire och Burroughs och gjort samma sak med musiken, likt en ljudtekniker med förkärlek för klipp-och-klistra-experiment med rullband.

Men konsertens klimax är Jan Sandströms omarbetade "Coros del la Mancha", den andra trombonkonserten åt Christian Lindberg och den utökade basstämman kommer här väl till pass. Vokalensem-blen låter väldigt kraftfull då den backar upp världstrombonistens galenskaper. De sex satserna är alla omskrivningar på temat att gå där den djärve gör halt och Lindberg spelar inte rollen som Don Quixote, han ÄR honom. Han gormar, gapskrattar, kastar sin kavaj och kramar fram de mest märkliga ljud ur sitt instrument, i ett ljudlandskap som omplacerar Cervantes figur i ett nordiskt vinterlandskap.

Och plötsligt händer det! Lindberg drar av sig byxorna och spelar resten av konserten, inklusive extranumret, i grå långkalsonger. Standarden är satt för resten av invigningsmånaden - frågan är nu om det blir Rigmor Gustavsson eller Janne Schaffer som antar den lättklädda utmaningen.