Jag är ”starstruck” den här kvällen. Han finns alltså på riktigt? En gigant bland sångartister och skådespelare står livs levande på en scen i Piteå den här februarikvällen. Det riktigt känns redan i de första applåderna – långa och kraftiga – att det här är ett speciellt artistbesök.
.
Tillsammans med eminente pianisten Peter Nordahl, arkitekten bakom Taubes comeback som artist, lotsar han oss genom pappa Everts visskatt, från de allra mest kända till några med lite mer tuggmotstånd.
”Så länge skutan kan gå” är förstås självskriven, ja redan som första nummer, och sätter liksom tonen. Åren har å ena sidan tagit på artistens röstomfång – det brukar ju höra till. Å andra sidan har de gett Taubes röst en klädsam nötning och inte minst skänkt mandat till estradören att verkligen äga orden och innebörden, i synnerhet i den här visan.
.
Programmet är som ett "greatest hits" från Evert Taube. Vi får en dundrande allvarstyngd "Briggen Blue Bird av Hull", en ”Brevet från lillan” som fått ny harmonisk och mer vemodig klädedräkt, en härligt frejdig "Fritiof Anderssons paradmarsch" och en hel del därtill.
Sven-Bertil Taube bjuder på fin variation. Att lägga liv och mening i text är fortfarande en paradgren och han lever sig in i nära nog varenda rad. Det går nästan att ta på daggvåta dofter i den sommarnattsromantiska "Dans på Sunnanö". Sedan är han plötsligt en uppspelt hoppsansa-sjungande nakendbadare i "Nudistpolka". För att inte tala om hur underbart vackert han målar vår huvudstad i "Stockholmsmelodi".
Det här låter bättre än jag riktigt vågat hoppas, men bara att få vistas i samma rum som den här stora artisten och få ta del av hans grymma scennärvaro har liksom ett värde i sig.
.
Taube för och Peter Nordahl följer. Pianisten är en perfekt ackompanjatör (och för all del artist i sin egen rätt); både lyhörd och flyhänt när så behövs. Den instrumentala variationen på Taube-melodier är riktigt grym och kvällens höjdpunkt – "Sjösalavår" är fantastisk i sin milda vänlighet – lyfts av Nordahl till oanade höjder, där hans vågglittrande pianospel möter Sven-Bertil Taube i sitt esse.
.
Berättarlusten finns med även utanför visans ramar. Sven-Bertil Taube bjuder på små anekdoter längs vägen, det kan handla om hur han som barn fick ett getingstick i snoppen, om pappa Everts vurm för Shakespeare eller hur densamme snabbt berättade ett annorlunda slut på visan om den där briggen vars öde gjorde "Lillefar", som han kallade Sven-Bertil, helt förstörd. Tjuvrolig är han dessutom.
Jag är helnöjd med den här upplevelsen med en av våra allra största. Bokstäverna är mindre och tilltalet närmare, men Sven-Bertil Taube levererar.