Att han började med två tomma händer är ingen överdrift. Hemmet var fattigt när Knut Holmquist växte upp i en liten by utanför Piteå. Han har minnen av att ofta gå till sängs hungrig och att inte ens ha strumpor på fötterna.
– Vi fick ha trasor som farfar lärde oss linda och så starrhö, för att kunna gå till skolan.
”Bruta” äter han inte längre, det hörde barndomen till. Så även braxen.
– En skräpfisk (skratt). Det var ju bara ben, men farfar fiskade och gravade dem. Det var gott till brutan, att få lite salt i sig.
I boken framträder också minnesbilder av präktiga fiskafängen och unga skidframgångar.
– Trots att vi var fattiga hade jag en suverän uppväxt. Vi barn fick lära varandra.
.
Att berätta saker har alltid ”legat för honom”. Jämte idrott var ”skrivning och språklära” hans bästa skolämne. Knut Holmquist har alltid tyckt om att läsa och skriva. Han älskade skolan och hade gärna studerat vidare, men det var inte att tänka på. Det fanns inga pengar. I stället jobbade han sig upp inom handeln från tidig ålder.
1960 började han sälja tv-apparater. Tv:n var en nymodighet, en dyr och eftertraktad lyx i hemmen.
– OS gick i Italien. Löparen Wilma Rudolph hade ett steg som var fantastiskt. Hon såg ut som en leopardhona när hon sprang, även om inte bilden alltid var så bra. Det var Skellefteåsändaren på den tiden och vissa byar hade ingen signal. Det hade man däremot i Långträsk som ligger högre upp, där fyllde vi nog hela byn med tv-apparater.
– Vi sålde tv-apparater så in i bomben på den tiden.
.
Den fattiga uppväxten, barkverksarbete och busringningar med kusinen Hilding, minnena som handelsresande, familjebildning som ogift och många andra större och mindre episoder letar sig in i Knut Holmquists bok. Den är en självbiografi med verkliga äventyr, men Knut Holmquist har även kryddat med skrönor, där inlevelsen och detaljerna är viktiga för att förvirra den som läser.
– Det skriver jag också i förordet. Jag vill inte gå ut och säga att allt är självupplevt. Det vore att lura läsaren, men jag behöver inte peka på vad som är sant.
Varför ger du ut en bok om ditt liv?
– Det är Berit Ölunds fel (skratt). Hon sa ”du har berättat så mycket, jag fattar inte att du inte ger ut en bok”. Hon tjatade i säkert ett år. Hon har inspirerat mig till det hela.
Berit Ölund, som han träffade via PRO, och som har skrivit ett flertal böcker, har hjälpt honom, varit lektör och redigerat boken. Tillsammans har de även skrivit romanen ”Passion i krigets skugga”.
.
Det blir en del dramatik. I den nya boken berättar Knut Holmquist bland annat om sin mors mycket hastiga bortgång när han var nio år gammal och hur han, hustrun Majlis och sonen Tommy var en hårsmån från döden när de voltade med VW-pickupen de färdades i.
– Jag kom ut i lösgruset och det började rulla, bilen slog runt flera varv. Den hamnade sedan upp mot ett träd med motorn rusande. När vi kom till sans satt vi vid vägrenen, exakt som vi suttit i bilen, min fru med vår son i famnen och inte en skråma! Hur stor är chansen? Det var många skyddsänglar utkommenderade den dagen.
.
Ord och företeelser finns också med som tidsmarkörer, såsom yrket hemvårdarinna, njutningsdrycken tomtebrus och tv-apparater av märket Luxor. Att återblickarna, de allmänna och personliga, är uppskattade har Knut Holmquist redan märkt.
Hur känns det nu när boken är klar?
– Jag sa till Berit ”vem fan vill läsa det här”, men jag har varit på två ställen och pratat om boken, PRO Munksund och PRO Jävre. Det är en väldigt tacksam publik. De köper boken för igenkänningsgrejen, de känner igen när jag beskriver hur fattigt vi hade det.
På fredag har han boksläpp och presentation på ABF i Piteå och på lördag ska han stå i Gallerian.
.
Den nu 81-årige Knut Holmquist tycker att känslan är lite svindlande när han tittar tillbaka på sitt liv, hur samhället förändrats och också hans egna förutsättningar.
– Det fanns ju inte i min värld att ett liv kunde innebära sådana förändringar som det har gjort. Jag och min hustru har fått resa mycket. Jag är så tacksam.
– Om någon sagt till mig när jag var tio år att jag så småningom skulle få åka till Australien … Jag menar, att åka till Piteå för att tävla i skidor var ju ett äventyr!