På tisdagen var det dags för det första genomdraget med kostym och full ljud- och ljusproduktion, med Norrbotten Neo och samtliga sångare. Den mest kaosartade dagen i varje repetitionsperiod eller ”den stora förnedringen”, som regissören Kristofer Steen kallar det med ett skratt.
– Det känns bra. Det är jättebra musik och en intressant text, säger Steen som har så väl operaproduktioner som medlemskap (gitarrist) i hardcorebandet Refused på sitt cv.
Musikdramat handlar om miljardären Hans K Rausing och hur han gömmer sin döda hustru i parets bostad i London i två månader, sommaren 2012.
Trots sin mångåriga rutin är det här första operan för kompositören Fredrik Högberg.
– Att det är en opera om en person som fortfarande lever ibland oss är lite udda. Samtidigt ska man tolka och göra en bild av det material vi har runt honom. Det är ju inte förstahandsuppgifter utan bygger på media, Wikipedia och vad folk redan vet. Sedan ska man krama ur essensen och försöka hitta kärnan. Det har varit spännande, men också lite läskigt.
Nicolai Dunger beskrivs som en gnista för projektet. Artisten från Piteå skrev sex sånger som presenterades för Kjerstin Gezelius. Hon associerade till den då färska Rausing-tragedin och har sedan skrivit librettot, operatexten, tillsammans med Alexander Onofri. Fredrik Högberg fick uppdraget att väva in sångerna och skriva resten av musiken.
– Det var intressant. Det är fina melodier. Det finns någonting ”noir” över det hela, ett vemod och någonting allmängiltigt. Det är svarta kärleksballader på något sätt, som också melodiskt sett har en klassisk anknytning.
Kristofer Steen är väl medveten om att ämnet är känsligt.
– Det finns inget principiellt att säga om att göra konst av en verklig tragedi. Det handlar bara om själva utförandet. Jag vill skapa ett så engagerande drama som möjligt. Att inte vara snaskig, men samtidigt vara sann i historien.
– Den mytologiska överlappningen var regimässigt det intressanta, att det känns som en modern variant av ”Orfeus och Eurydike”, säger han och tillägger att det gäller att hitta både trovärdighet och en värdighet för personerna.
Fredrik Högberg tror att det finns mycket för publiken att relatera till:
– Det blev en mycket större story om gränslös kärlek och passion som går överstyr. Handfallenheten inför så stora känslor, att vara missanpassad på ett sätt att man inte kan handskas med dem.
– Berättelsen är tragisk, men det finns också ett hopp, att det finns ett liv för honom efter det här. Det vet vi ju i dag om honom, att han är ren och omgift. Hur mörkt och svart det än är finns det oftast människor omkring dig och vägar ut. Det tycker jag att vi pekar på ganska tydligt.
Melodiöst, med alla nödvändiga ingredienser och en direkthet som inte är alla nyskrivna operor förunnade. Så sammanfattar huvudrollsinnehavarna Linus Börjesson och Annie Fredriksson uppsättningen. Och än så länge har de premiärnerverna i schack.
– Det är en så bisarr historia. Då måste man tänka ”varför hände det här”. Jag tror att det är en kombination av flera saker. Här har vi en person som vuxit upp med otroligt mycket pengar och för det mesta fått det som han vill. Han möter sitt livs största motgång och accepterar inte det. Dessutom i kombination med droger, vilket gör att verklighetsuppfattningen kanske inte är på topp.
Operan börjar med att Eva Rausing dör och utspelas sedan under två månader, fram till att hon upptäcks. Börjesson tycker själv att han får göra ett sympatiskt porträtt av Hans K Rausing.
– Ibland förstår han vad som hänt. Ibland tror han att hon lever och de pratar med varandra.
Operans Eva Rausing pendlar mellan det realistiska och det mer drömska.
– Jag är ju död. Det är lite speciellt. Kristofer har velat behålla henne väldigt vacker, lite som Hans kom ihåg henne. Hennes scener är baserade på den goda tiden, säger Annie Fredriksson.
Hon pluggade själv i London, bara ett stenkast från makarnas hem, när händelsen uppmärksammades.
– Det är klart att man blev påverkad, att man reagerade och tänkte ”vad tragiskt”.
– Ju längre vi kommit i repetitionerna desto mer märker jag hur jag känner med Eva. Det är väldigt gripande ögonblick i berättandet. Det har varit lättare att känna med karaktären i den här än i en gammal klassisk operaproduktion.