Julavdelningen består av idel pärlor, från Annika Gaudets värdigt återhållsamma, vackra insats i "En stjärna lyser så klar", via ärketraditionella Francis Goossens-duetten "Jul, jul, strålande jul",
Här finns också Andreas Mattssons moderna klassiker "Jag kommer hem igen till jul" och Chris Reas "Driving home for christmas" som finner sig väldigt väl till rätta.
Jag kippar nästan efter andan i rockiga duetten "I pray on christmas" med gitarristen (och Idol-bekantingen) Jens Thörnevall som bjuder både på grym sång och ett brinnande gitarrsolo.
.
Jag skrev för två år sedan om en "ny" Patrik Öhlund som hushåller med sina enorma röstresurser. Han håller samma linje den här gången. Mindre smakar mer liksom. "Decembernatt" (Leonard Cohens "Halleluja") är ett superexempel. Precis när han har chansen att gå över till "skrik" skastar han över stafettpinnen till den superba körtrion Message Divine som elegant får bära in refrängen, medan han lutar sig tillbaka och vilar sin sång mot dem. Elegant. Samma sak gäller exempelvis "O helga natt" och "Viskar en bön".
Kyrkan är ju inte helt lätt när det kommer till elförstärkta konserter, men det låter helt okej. Bäst är ljudet faktiskt i vapenhuset (kyrkans farstu) där det blir mer dämpat, kompakt och detaljrikt.
.
Julinnehållet är begränsat den här gången. I andra halvlek firar Patrik Öhlund jubileum på våra scener genom att bjuda på sina favoriter genom 30 år. Det är brokigt och med hjärtat även här, om än ett inte lika klockrent set.
Stefan B Andersson visar en stilig allvarlig sida i Mikael Wiehes "Den jag kunde va", Markus Olssons sopransax och Jens Thörnevalls slidegitarr förstärker en vinterkarg känsla i Joni Mitchells "Both sides now".
"Håll mitt hjärta" är som väntat en fin stund. Framför allt visar de upp Fredric Holmströms kvalitéer som gitarrist med en del verkligt bluesvassa fraseringar.
Värre är det med "Som stormen river öppet hav", på pappret en fin duett med Annika Gaudet, men den känns forcerad, kanske lite snabb. Och kärleksballaden "She", här med franska inslag, hade Francis Goossens gott kunnat få göra på egen hand. Som duett känns den tillkrånglad.
.
Jubileums-setet är inte dumt, men hade med fördel kunnat kapas med ett par låtar.
Det är den komprimerade julavdelningen som är den verkliga behållningen, det bästa jag hört från Öhlund faktiskt. Varmt, välspelat och varierat är det en rent tomtemasksvettig stämningsskapare.