Lova Lakso, som numera är bosatt i Göteborg, besöker Piteå under två dagar för att signera böcker, framträda på Ordmån och besöka en grupp niondeklassare genom sin gamla mentors försorg, en kvinna vars pepp och engagemang under skolåren inspirerade henne.
.
Minus 30 grader, akut småstadströtthet och kampen för den sjuka hunden Hemingways överlevnad är drivkrafter i handlingen när gymnasietjejen Karla, kompisen Kaja och nästan-pojkvännen Aziz ger sig ut på en road trip söderut.
I staden som handlingen utgår ifrån märks bland annat musikhögskolan, busschaufförer som pratar pitefint och ett träklätt felplacerat parkeringshus. ”Tornhusen” i boken har de rosa höghusen vid Strömbacka som förlaga och huvudkaraktären Karlas pappa är journalist på lokaltidningen.
– Vissa saker finns i verkligheten, andra inte. Där känner jag mig lite rebellisk, att jag får forma Piteå som jag vill. Folk kanske kommer att känna att "den här vägen finns ju inte". Känn det då (skratt)!
.
Det tar ett tag innan Piteå nämns som ortsnamn. Det är medvetet för att spegla Karlas relation till orten.
– Det finns ett sånt oerhört motstånd mot ”den här jävla stan” hos huvudpersonen. Den blir en symbol för så mycket. I frigörelseprocessen som tonåringar går igenom får platser, personer, eller vad det må vara, ta emot väldigt mycket skit. Här är det Pite som tar emot allt (skratt).
– En frigörelseprocess handlar om att göra upp med en del saker, kasta bort andra, att omforma, ta till sig nytt och göra saker till sitt. Det här är ett närmande till ett Norrland som huvudpersonen sedan vill kännas vid.
Hur mycket av dig sätter du i Karlas förhållningssätt?
– Det maxas ju där. ”Varför är jag här? Jag hör inte hit! Varför bor vi inte på andra sidan jorden eller åtminstone i Umeå?” De starka känslorna har jag absolut haft. Det har varit kul att processa dem på det här sättet.
Bort är ett centralt ord i boken.
– Precis. Bort bara! Som att det löser allting. Det fanns hos mig också. Jag trodde ju att Piteå skulle lägga ner i framtiden.
Hur menar du?
– Jag tänkte "ingen kommer ju att vilja bo kvar här. Det kommer att läggas ner". När barnen växte upp skulle bara storstäderna finnas. Jag förstod inte alls vad en småstad var till för. Jag hade det i mig som en sanning.
Var kom den idén ifrån?
– Jag tror att jag tyckte det var torftigt att vara det enda ”emo:t” i stan (skratt). Sedan var jag säkert inte det. Men det var känslan och den är säkert jättevanlig.
– Som vuxen kan jag förstå den. Det handlar om vad man projicerar på en plats och vad man önskar fanns.
.
”Så jävla kallt” är skriven i presens, nutid.
– Jag skriver i scener och ser filmer framför mig. Jag tror att jag skriver filmiskt. Den är en ”road trip” och på sätt och vis komprimerad.
Hon beskriver huvudpersonen Karla som hård och lite odräglig.
– Det är härligt att ha tjejer som huvudpersoner som är lite odrägliga. Vi är inte vana vid det. Man kan känna att man stör sig på dem. Lite som serien ”Girls”. Lena Dunham är en frontfigur där, att visa ”så kan man vara”. Vi är så vana vid det med män. Kvinnor behöver också få inta den positionen; även om man inte tycker om en person så kan man förstå den.
.
Hon tycker att Piteå var en bra ort när hon var barn, men i likhet med Karla minns Lova Lakso hur hon led av mörkret och inte minst kylan under tonåren.
– Det tycker jag är fruktansvärt hemskt. Att frysa gör ont.
Mörkret och kylan hade dock fördelen att hon odlade skrivarådran, satt i sitt rum och skrev dikter. Hon minns även hur hon skrev Lunarstorm-dagbok.
– Jag hade väl några hundra följare (skratt). Dåtidens influencer!
.
I dag har hon en positiv känsla av Piteå. Däremot har hennes föräldrar och syskon flyttat härifrån.
– Jag märkte när jag kom hit i dag, att det bara är positivt. Det finns ingen bindning. Det gör mig så fritt och ”mitt” när jag besöker det. Nu tycker jag att det är kul att vara här. Det känns okej att gå omkring.
– På vissa sätt är Piteå den största staden på jorden, för jag känner varenda krök och varenda strand. Min mentala karta över Piteå är väldigt utbredd på så sätt. Där är Piteå på många sätt större äng Göteborg och någon annan stad jag bott i. Man kan hitta upp på Kalahatten och ut till Gläntan. ”Gröna sjön” i Öjebyn, den är ju en fantastisk plats.
.
Lova Lakso har ett annat förhållningssätt till sig själv som ung och är välformulerad när hon blickar tillbaka på en tid där alla affekter var i hundra decibel.
– Jag förstår mig själv bättre sedan jag började jobba med ungdomar. Allas berättelser är så stora, så viktiga och sanna. Det är en tuff period.
Hon är utbildad socionom och har arbetat som kurator på ungdomsmottagning.
– Mycket där handlar om livsberättelsen. I åldern 15-22 handlar det ofta om de här frågorna kring familjedynamik, relationer, ort och att skapa någonting eget. Att jobba med ungdomar gör att den egna ungdomstiden hamnar närmare.
Att ha betraktandet nära och behöva processa saker ligger i linje med det hon jobbar med i dag. Hon tror inte att hon hade skrivit boken om hon inte haft det här jobbet.
– Jag tycker att skrivande och människobehandlande arbete ligger väldigt nära varandra, med det narrativa perspektivet; att närma sig en berättelse som ska vecklas ut och nå en förståelse.
Hon ska påbörja ett nytt jobb som familjebehandlare. Samtidigt pluggar hon masterpgrogrammet i sexologi på halvfart, men säger att hon kanske får offra det senare.
– Jag har ju gett ut en bok och vill bara fortsätta skriva.
.
Den vuxna Lova Lakso vet att hennes längtan bort som tonåring inte handlade om Piteå som sådant och att det egna jaget är någonting man alltid får bära med sig.
– Alla gör upp med olika saker, vad det än är, men alla behöver göra upp. Den som inte tror det har bara undvikit det.