Samarbetet med Norrbottens kammarorkester och finske dirigenten Okko Kamu är en del av fjolårets tunga pris.
– Med distans till tävlingen tittar jag tillbaka och tänker "gud vilken grej det var". Det var otroligt stort, säger Stalheim när PT träffar henne i hennes loge på Acusticum.
Hon blev flitigt uppmärksammad i Norden i samband med priset och karriärmässigt har det öppnat många dörrar. Utöver prispengar och möjligheten att specialbeställa verk ingår också, som del av priset, några samarbeten som solist med orkestrar runt om i landet.
– Det är det roligaste. Det är ju det jag vill hålla på med; spela så mycket som möjligt.
.
Vid onsdagskvällens konsert gästar hon kammarorkestern i Pjotr Tjajkovskijs Variationer över ett rokokotema, op.33 (orkestern framför även Andrea Tarrodis Zephyros och Felix Mendelssohns Symfoni nr.1, op.11)
Det blir 20 minuter av virtuos musik, men också långa vackra melodier.
– Jag måste sitta oerhört många timmar själv och försöka hitta varenda ton, varenda fras. Man kan bli lite galen, säger Stalheim, skrattar och berättar om hur de egna övningarna kan gå mellan hopp och förtvivlan.
Hon berättar om verket:
– Tjajkovskij har tagit ett tema från rokokon och lagt variationer över, antingen att han gör det till en vacker melodi och som duett ihop med flöjten, eller att han skruvar upp tempot och det blir supervirtuost. Det är väldigt virtuost, ett av kärnverken i cellons repertoar.
– Det jag gillar är att det är mycket dialog med orkestern, att man svarar varandra. Det går inte att spela på autopilot. Det är mycket interaktion hela tiden. Så himla kul.
– Jag försöker att alltid lära känna orkestern. Då blir det roligare konserter också. Man får ögonkontakt, ett leende ... Det sociala är en stor anledning till att jag håller på med musik.
.
Amalie Stalheim började plugga vid Kungliga musikhögskolan i Stockholm när hon var 19 och bor fortfarande kvar där. Hon växte upp i en familj där båda föräldrarna är musiker. Hon spelade piano och cello parallellt tills hon var 15 och valde cellon.
– Jag hör nya saker varje dag när jag spelar. Ingen dag klingar det likt den andra. Man kan göra mycket med en stråke och en "träplanka". Det är ett fantastiskt instrument.
– Verktyget är ganska minimalt och så kan det komma så otroligt många olika nyanser ur det. I cellon har man det djupa med den mörka c-strängen, ett mellanregister som man kan göra så mycket nyanser av och ett toppregister som är väldigt briljant. Det är svårt att beskriva, men den har hela spektrat.
– Ofta sätter tonsättaren in en jättevacker melodi till cellisten också. Det är någonting särskilt med det. Det är klichéartat att säga att cellon ligger nära den mänskliga rösten, men den gör verkligen det. Den täcker min röst, men också din, min morfars och min lillasysters. Jag önskar att jag kunde sjunga, men jag har ingen vacker sångröst. Då är cellon ett bra substitut. Den är min röst.
.
Stalheim ser konserter som andrum.
– Det är något slags "free space" och jag tror att vi behöver det mer och mer med alla iphones, sociala medier i dag. Det är impulser hela tiden, men på en konsert kanske du sitter en halvtimme utan telefon. Jag tror att det kommer att bli exklusivt att gå på en konsert, se folk på scenen skapa någonting tillsammans som inte en robot kan göra.
Hon pratar om musikernas ansvar att även ta musiken till alternativa platser, träffa publik på publikens hemmaplan. Själv har hon spelat klassisk musik på nattklubb.
– Folk bara "wow, vi hade ingen aning om att det var det här klassisk musik var".
– De tog in allt. Det var braksuccé! Det är inte svårare än så (skratt).