Högklassiga musiker i barockt bra samspel med Bach i huvudrollen

Det är lätt hänt att man blir hemmablind och inte förmår uppskatta allt det vackra man har runt sig till vardags. Ja, risken kanske inte är så stor i stolta Pitebygden. Men ändå. Tänk så många högklassiga musiker här finns. Organisten Hans-Ola Ericsson, som bland annat studerat för Olivier Messiaen, och en av landets bästa traversflöjtister Lena Weman till exempel. När de slår sig ihop med lika välrenommerade violonisten Anna Lindal och Mikko Perkola på viola da gamba blir resultatet Ensemble Amarone, en kvartett som specialiserat sig på barockmusik. Under förra årets Festspel i Piteå älvdal kunde de höras i en uppskattad avslutningskonsert och i år var de tillbaka för en repris, men också för att leda mästarkursen i kammarmusik.

Och även i år har Johann Sebastian Bach huvudrollen, men den här gången delad med Georg Phillip Telemann, gudfar till Bachs son Carl Philipp Emanuel. Och det är framför allt de båda kompositörernas senare kammarmusik som hittat in i programmet. Vi får höra en av Telemanns tolv Pariskonserter "Sonata Prima i A-dur", där fransk och tysk barockstil blandas på ett ovanligt sätt och Bachs "Sonat i G-dur " från 1735, ursprungligen för två flöjter men här i en version med en extra viola da gamba, trakterad av Lena Weman. I Bachs "Sonat i c-moll" från 1725 får Anna Lindal briljera med lyriskt violinspel i det ödesmättat trippande largot och... äsch, orden räcker inte till. Och det känns ändå omöjligt och trist att plocka isär genial musik i småbitar. Faktiskt.

Men trist att titta på är det inte. Tvärtom, det här är lektion 1A i hur man får snortajt kammarmusikaliskt samspel att fungera med blickar och små nickningar som enda medel. Men det ska helst upplevas blundande så att musikerna hamnar i bakgrunden. För det är det som skiljer bra musiker från riktigt bra. De sistnämnda märks knappt - de låter istället kompositören skina och musiken tala för sig själv. Och som den talar! Efter en halvtimme kan jag stänga av omvärlden, blunda och låta tonerna föra mig in i ett meditativt transtillstånd där inget annat än jag själv och Bachs tidlösa "Flöjtsonat i E-dur", en sen komposition från 1741, existerar. När jag abrupt rycks tillbaka till "verkligheten" av ett felspel - musiker är ju inte mer än människor - så är munnen kruttorr, tungan känns som ett sandpapper och ögonen är märkligt fuktiga. Behöver jag säga mer?

Hans-Ola Ericsson, med svetten rinnande i pannan, har redan konstaterat att termometern i kyrkan visar 29 grader. Men jag svär på att det känns som 35 innan konserten är slut efter dryga två timmar. Fast dryga är fel ord - tiden går fort när man är i trans och jag vill höra mer. Men ut på gatan bär det och Piteå är smockfullt av helgfirare i olika berusningsgrad. En klart udda kontrast. Och jag hinner konstatera faktum minst tio gånger innan jag traskat hem - jag har just upplevt årets bästa Festspelskonsert. Ni skulle varit där.