Fats Dominos "I'm walkin'" sätter tonen, en svängig och pigg klackspark. Sedan följer "Uh-huh" (med reservation för stavningen), en värmande ultralätt brasilianare där amerikanska sångerskan Deborah Carter liksom ler med hela kroppen medan hon leker med fraserna. Värmande om något.
Carters oförställda sångstil är en vinnare. Hon tar sig an det mesta med väldigt
"Willow weep for me" (Visst är det "All blues" i introt?") bjuder på underbar sordintrumpet från bandledaren själv. De instrumentala partierna är underbara och Mike del Ferro ska visa sig vara ett riktigt monster vid pianot. Lyhörd för vad stunden kräver blir det just här ett kraftfullt solospel – med en del inpassningar som är helt utflippade – bara för att i följande låt, bjuda på betydligt gulligare tonval i det högre registret.
Att bandet bjuder på två låtar av popbandet Carpenters (vi befinner oss ju faktiskt på Snickargatan) gör inte saken sämre. Carters sång i "I won't last a day without you" är en värdig och fin tribute till fantastiska sångerskan/trummisen Karen Carpenter (1950-1983) som efter sjukdom lämnade jordelivet på tok för tidigt.
Mot slutet måste jag springa mot bilen. Det bär mig emot. Men jag hann uppleva några riktiga pärlor. Godmodiga latin-instrumentalen "Bonga bonga" till exempel, och en eldig "Cry me a river" i högt tempo, med eldiga solo från Pitebon Tommy Laksos gitarr. Det känns som om hela bandet, och inte minst basisten Hanz de Waard och trummisen Jerker Johansson, blommar med den här förstärkningen. Bara att hoppas att det blir en fortsättning på det här lättsamma samarbetet.