Mångsidige Carlsson är en riktig glädjespridare. Det avspända förhållningssättet till egna jaget är en stor tillgång. Samtidigt är han – produkten av en rock 'n' roll-morsa och en disco-farsa – riktigt Lill-Babs-stolt över sin spretighet som artist. Han har till och med sjungit hårdrock, erkänner han. "Publiken bestod av en person – och hon gick".
.
Klädbytena är många och tempot högt när han surfar fram på publikens entusiasm. Han har sköna "moves" och de viktiga slutposerna är direkt från hjärtat. Det här är en riktigt underhållande show, till och med i de lökiga stunderna.
Fyra vassa dansare bygger upp "Rosalita" till ett hett nummer för ögat, gör det långa medleyt av jukebox-hits till ett "Mini-Grease" och skickar Alcazar-hitsen mot nya höjder. De har stor del i att den här showen blir en visuell karamell. Ljussättningen känns påkostad och gedigen och scenen badar både i rörligt ljus och livliga bakgrunder. Ibland blir det lite pyroteknik också.
Musikbakgrunderna är bra och ljudet biffigt. Sällan har dunka-dunka-faktorn varit så hög i den här konsertsalen.
.
"25 år av hits" är undertiteln och nog har han hunnit med en hel del. Det intrycket stärks ytterligare av filminslagen som då och då kommer in på storbildsskärmar skänker ytterligare dynamik i föreställningen. Vi får se en clearasil-proper 90-talsyngling sjunga "Hold me" i Bingolotto 1994, vi får se Carlsson i bockskägg göra kulturprogram av dansbandet Barbados inte helt politiskt korrekta texter och vi får se löpsedlarna från när Carlsson kom ut som gay. Riktigt rolig är den långa bildkavalkad, "Magnus stilskola", som går igenom en rad av hans kläd- och hårstilar genom åren. Brrr ...
.
Allt är inte bra. En stel "You're the devil in disguise" hade jag gärna varit utan och en del från Barbados repertoar är rent trams. "Se mig", här levererad som pianoballad, blir dock ett fint ögonblick som lyfter fram Carlssons fina kvalitéer som sångare.
När det börjar vankas disco och Alcazar är det som om allt höjer sig ett snäpp. Det glittrar extra om både ljusshow, dansare och kvällens huvudperson. När Carlsson radar upp sådant som "Not a sinner, nor a saint", "Alcastar" och dramatiskt laddade överraskningen "Wonderland" känner jag mig riktigt fredagsglad och vill sittdansa i konfettiregn.
.
Det här var ett peppande och väldigt generöst kalas. Magnus Carlsson kommer säkert att fira 50 år som artist så småningom. Jag bänkar mig gärna då också.