Det mesta sig likt från bandets förra besök på Pite havsbad. Mike Crafts raspiga röst och inbjudande till allsång, trummisen Steve Pinnells publikfrieri och keyboardisten Martin Bullards klaviaturtrummor i "Don't play your rock 'n' roll". Originalbasisten Terry Uttley är en mysig scenfigur med butler-charmig brittiskhet och jag tänker att elbas är ett coolt instrument.
Det är som att flyttas tillbaka till besöket i Rivierahallen hösten 2001. Smokie gjorde inte mindre än fem spelningar i Piteå i millenniets gryning.
Det engelska bandet, som fyller 41 år och har turnéfinal just denna lördag, bjuder i några stunder på finfin mjukisrock i "Lay back in the arms of someone", "If you think you know how to love me" och "Changing all the time". Melodierna är starka och stämsången snygg i dessa låtar skapade deras profil på 70-talet. En kort stund in i konserten känns det rätt trivsamt och välvilligt, men covers av sådant som "Have you ever seen the rain" och "Needles and pins" blir som ett extra gräddlager på en redan mastig tårtbit. Att det mesta lufsar på i samma makliga tempo gör det inte lättare. Jag känner att det borde finnas fler gamla låtar att gräva fram, nytt material att skriva och andra covers att välja.
"Vi vill avsluta kvällen med en helt ny låt från vår helt nya skiva". Låten som följer är förstås bandets eviga klassiker "Living next door to Alice". Självironin är klädsam, men i mina öron får den täcka upp för kvällen som helhet.
Det är inget fel med nostalgi och igenkännande – den publik som middagsmyser, foxtrotdansar eller diggar vid scenkanten verkar trivas – men som konsert känns det här på tok för förutsägbart.
När publiken inbjuds att hojta "who the fuck is Alice" rör jag mig med lätta steg mot utgången.