Det blir ett fint möte mellan gitarrstjärnan och den gedigna skaran lokala musiker. Programmet är väl tilltaget, med viss tyngdpunkt på material från Ted Gärdestads repertoar, och överraskar positivt.
Björn J:son Lindhs ouvertyr på Electric Banana Band-låtar är en härlig inledning från orkesterföreningen. Låtar som ”Min piraya Maja” och ”Banankontakt” sprängs in i tonspråk som för tankarna till Hitchcock-soundtrack så väl som någonting exotiskt japanskt.
”Claire”, en hyllning till hans mor, går från ljuvt till mörker och dramatik när Schaffer möter orkestern. En annan instrumental pärla är ”Till Norrland” som trots namnet har ett melodibygge som kunde höra hemma i en Tarantino-western.
Filip Olofsson bakom trummorna får göra finfina insatser som sångsolist. Hans distinkta, unga tenor uträttar små underverk i refrängen på ”Sol vind och vatten”, som orkestern serverar i välbyggt och värdigt arrangemang. Filip Olofsson får sedan förnyat förtroende mot slutet av konserten när stämningshöjaren ”Satellit” levereras med grym tyngd av orkestern.
Anette Jernelöf gör fin sånginsats i fanfarmäktig version av Ted Gärdestads ”Come give me love”, men imponerar framför allt i textbehandling och ton i överraskande alerta versionen av ”Himlen är oskyldigt blå” där Schaffer är i sitt esse med riktigt snygga ”slicka” piruetter från den gitarren som för tankarna till det sena 80-talet i både utseende och ljud.
”Brusa högre lilla å”, Schaffers klassiker från det mångåriga samarbetet med Björn J:son Lindh, överraskar också med bra driv och framåtanda från det stora kollektivet.
En stor del av konserttiden går åt till snack. Schaffer bjuder på nördfakta och anekdoter i stort och smått ur sitt liv. Vi får höra om hur mötena med Björn J:son Lindh var riktiga lektioner i musik, hur Ted Gärdestad kunde skapa magi även i tunga stunder och en del roliga citat i möten med folk under Schaffers resor.
Bäst är det dagsfärska mötet med en kvinna på Storgatan i Piteå som utbrister ”åh, en kändis här i stan, jag vet precis vem du är” och efter mobiltagen bild häver ur sig ”Staffan Scheja, var ska du spela i kväll någonstans?”.
Taubes ”Så skimrande var aldrig havet”, visserligen en finstämd vissning, känns lite malplacerad, men strax blir ”För kärlekens skull” finalen för en på alla sätt generös konsertupplevelse.