Erik Enström, enhetschef för Norrbottensmusiken i Piteå, ser cirkeln som en panel som kan ge en ny ingång för en ovan publik.
– Vi vill hitta ett sätt att få människor att lättare komma nära. Ofta är det bara föreställningar om vad det ska vara som gör att man håller sig borta. Panelen kan hjälpa till att sänka tröskeln och få folk att kolla in, säger Enström som kommer att ta till sig av panelens synpunkter efter den tredje och sista konserten som hålls den 8 maj på Acusticum under rubriken "Lost Jugglery".
.
Många sökte till musikcirkelns fyra platser där Åsa Ivarsdotter är cirkelledare. Eva Lundström, Tone Brunes, Jens Sperens och Lukas Backeström ingår i ett öppensinnat gäng.
Inför vårens konserter med Norrbotten Neo får deltagarna lyssna på musiken och läsa in sig, var och en för sig, och sedan sammanstråla över en middag, några dagar innan konsert, för att diskutera sina upplevelser.
– Vi pratar, funderar och skrattar ganska mycket, säger Jens Sperens.
Vid Norrbotten Neos tre konserter under våren står cirkeln för presentationen en stund innan konsertstart. De berättar för publiken om sina första intryck av musiken, om känslor och associationer till verken som spelas. Om kompositörerna finns på plats tar man några ord med dem också.
– Vi vill ta ner det, göra det lite folkligt, så att publiken kan gå in i konsertsalen och ha en doft av ”vad är det vi ska göra”, säger Åsa Ivarsdotter.
.
Cirkeln ger sig i kast med ofta nyskriven konstmusik.
– Det är inga melodier man kan nynna till. Jag har hört sådan här musik, men aldrig lyssnat tidigare, men ju mer jag lyssnar, desto mer hör jag. Det blir upplevelser, säger Eva Lundström.
När hon lyssnade på ”Lantern Lectures” av Klas Torstensson fick hon bilder i sitt inre.
– Det handlar om naturen. På ett ställe lät det som om man går med gummistövlar genom riset på väg till bästa lingonstället och så är det någon kvist som knakar till. Jag sa ”hör ni inte det” (skratt).
– Jag har kanske lite andra infallsvinklar, jag säger kanske att det är ”coola” ackord, medan ni andra säger mer ”jag tycker att det här påminner om …”, säger Lukas Backeström, yngst i cirkeln och dess enda musiker.
Åsa Ivarsdotter, som är otränad inom konstmusiken, häpnar över musikaliteten i ensemblen.
– Vid förra konserten kände jag på ett ställe, där jag inte fattade någonting, att "nu spelar alla på olika låtar", och så plötsligt, ”bonk” stampade alla med foten i golvet samtidigt. ”nä, de är nog rätt ändå”, kände jag. Plötsligt var de bara supertajta, minns hon.
.
Den visuella upplevelsen av orkestern, känslan av akustiken och närheten och att kunna se instrumenten och verktygen underlättar helhetsupplevelsen, menar cirkelns deltagare.
– Om man gör en koppling till forskning händer det mycket lokalt som ingen har koll på, men som är världsprodukter. Det är samma dilemma här. För att det här ska bli känt måste det tillämpas. Hur brygger man över? Det är klurigt, säger Jens Sperens.
– Jag tror ett problem är att folk tänker att ”nu spelar de bara nå' strunt”. Vad man inte tänker på är att det de försöker hitta nya sätt att skapa musik och vara originella. Det är svinviktigt. Det säger sig självt, att allt måste utvecklas. Om folk fattar det förstår de hur bra det är, säger Lukas Backeström.
Cirkeln har också diskuterat hur Norrbotten Neo ska få mer publik på konserterna.
– Någonting som vore intressant är att ha en diskussion efter konserterna, gärna med en kopp kaffe, och att musikerna är med, säger Eva Lundström.
.
Deltagarnas upplevelser varierar. Tone Brunes är smått lyrisk.
– Jag kom hit första gången och blev alldeles fascinerad. Jag vill höra mer. Det är en ny dörr som öppnats, berättar Tone Brunes.
Åsa Ivarsdotter själv var inte helt övertygad eller såld efter sin första konsert.
– Jag erkänner det villigt, men jag ger aldrig upp i första uppförsbacken. Jag tänker att man får ge någonting tio chanser. Tänk sushi, ostron eller surströmming (skratt).