Det var i somras Stefan Isaksson gick bort i cancer. Redan på Euskefeurats debut-lp var han medlem, en kompis som bandet delade många minnen med. För Per Isaksson var han dessutom en bror. En tung förlust på flera sätt. Det är några allvarliga kamrater som tar till orda när PT träffar dem precis innan spelningen på Krokodil.
– Det är konstigt. Vi spelade ju i Ersnäs i går. Den där fiolen hörde man ju i en del av låtarna. Det är märkligt. Vi har ju spelat väldigt sporadiskt. Det hände att vi i bandet inte träffades på flera månader. Jag har inte fattat det här än, säger Ronny Eriksson.
– Själva spelningen i Ersnäs var inga problem. Man är så inne i det, men efteråt, när vi springer ut efter sista låten, då tänker man ”men Stefan då”. Samma sak när vi ska repa, säger Dan Engman och lyfter fram en musiker som spelade snyggt och var noga med att det skulle låta bra.
Olikheten gav resultat
Ronny Eriksson konstaterar att ett band som hållit på så länge handlar om så mycket mer än den tid man delar på scenen.
– I en grupp behövs det folk som ”far iväg” och är slarvigare och dels de som är noggrannare. Om alla vore likadana skulle det bli konstigt. Stefan kunde vara lite ”polis” ibland och säga ”det var falskt”. ”Det skiter väl jag i”, kunde jag känna, men det är tack vare att man är olika, att man stöter och blöter, som man får ett bra resultat.
Bandet är fortfarande delvis i ett vakuum, men att lägga ner har inte känts som ett alternativ.
– Det tror jag inte att Stefan hade velat. Ska man ta stora ord i mun tror jag att vi hedrar hans minne bäst genom att fortsätta spela. Det blir aldrig mer på samma sätt, men man kan inte ge efter för det. Vi har en uppgift att göra och folk vill att vi ska fortsätta, säger Dan Engman.
Ovant men stadigt
När bandet funderade på att ta ombord en ny medlem var det känslomässigt rätta att välja någon med ett annat instrument, inte en violinist. En person flera av dem kände och som de trodde skulle bidra musikaliskt, var trummisen Kenneth Berg som även behärskar andra instrument. Han beskrivs som en lyhörd lagspelare och nu har bandet alltså en renodlad trummis i sättningen för första gången.
– Det kändes lite ovant. Det är lite stadigare. Det är på gott och ont. Man kan inte slita i rytmen lika mycket om man har en stadig trummis. Man får hålla sig på mattan, säger Ronny Eriksson, som säger ”vänskapsmatcher” om de tre aktuella spelningarna.
Kluven känsla
Kenneth Berg har spelat i välbekanta Piteband som Merrymakers, Slues och Nalta Rhythm Boys. Han upptäckte Euskefeurat genom skivan ”Bondångersånger” och gillar den lite allvarligare sidan hos bandet bäst.
När Per Isaksson ringde honom om Euskefeurat var han kluven. Glad över förfrågan, men rädd att trampa någon på tårna. Första tiden med bandet har dock gått smidigt, om än Euskefeurats ”folkpunk” är en utmaning för en trummis som främst har spelat rock.
– Man får tänka en gång till. Det är många instrument som är igång och ett band där texterna är viktigare än i andra sammanhang där jag varit med. Det är verkligen roligt, säger Kenneth Berg som trivs i bandet och tycker att premiären kändes bra.
Bandet börjar försiktigt. Tre spelningar till att börja med, men det kan bli mer till våren och sommaren. Dessutom finns sju, åtta nya låtar på repertoaren och så småningom lär det bli en ny skiva också, men de satsar inte på att bygga en ny karriär.
Ronny Eriksson:
– Folk i bandet har andra jobb. Vi spelar fortfarande på den basis vi gjorde förut. Ambitionen är inte att få spelningar i Düsseldorf.