"We're gonna have a good time tonight, y'all!"
Nashville-sonen är ute på en omfattande Skandinavienturné genom svenska turnéarrangören Rootsy och gör oss äran med en spelning i det överraskande fina konsertrum som Acusticums foajé faktiskt är.
.
Han känns som en verkligt komplett artist. En grym sångare som levererar fräsiga funkstunder och hudnära ballader med samma inlevelse. Därtill är han en väldigt bra gitarrist.
Framför allt känns det här souligt, men i den musikaliska brygden ryms även rock, blues och samtida r&b-blinkningar. Visst finns här gamla fina traditioner som lyser igenom, men det är på intet sätt dammigt. Carson Codys alerta klaviaturäventyr fräschar upp, likaså trummisen Jon Smalts väl sammanhållna, kompakt ljudande minimalism. Ibland tar det helamerikanska bandet ett mer välstädat "slickt" uttryck, ibland fräser man på med fuzzgitarr och kryddar med syntljud. Här tycks inte finnas några gränser, men det är rakt igenom melodiöst och lätt att ta till sig.
.
Överlag är det ett band som är intresserat av komponenterna sound och sväng. Medlemmarnas stämsång, ofta i sprödgäddad falsett, är en enorm tillgång och synintrycket av ett kompisgäng som åker runt världen och trivs tillsammans gör inte helheten sämre.
Det är sorgligt när Gilfillian berättar att de ibland spelar för fem personer när de turnerar i USA. Desto roligare att höra är att legendariska Capitol-etiketten, där bland andra Frank Sinatra och Beach Boys huserat, har kontrakterat honom och till sommaren släpps debutalbumet. Jag väntar med spänning. Flera av kvällens riktiga pärlor, den lätt trippande dansanta "Dangerous" och den softade "The good life", som bjuder på klassisk soulkonst med underbart basjobb från Taylor Thompson och gudomlig stämsång, bådar väldigt gott.
Andra starka stunder är avslutande retrodoftande "Here & now", det grymma midtemponumret "Unchained" och kanske allra bäst, balladen "Lonely", tillägnad folk som är nere i skiten och med hälsning om att de inte är ensamma. Piano och sång. Mer behövs inte. Jublet är starkt.
.
Oftast låter Devon Gilfillian musiken sköta snacket, men han är väldigt utåtriktad, showar gärna till det fysiskt och vill gärna ha med oss i det här häftiga svängkalaset som avslutas med en värdig a capellastund i och tillsammans med publiken. Ett tempofattigt parti i konsertens mitt är lättförlåtet. Det här är själfullt, mångfacetterat och stundtals magiskt.