Efter nästan två år är Colorado-kvintetten tillbaka i Piteå. Det här är fjärde besöket och kärleken från Piteborna består. Ja, den är ömsesidig. Acusticums stora sal är välfylld och responsen stundtals enorm.
.
Av de tre Face-konserter jag upplevt är det här den överlägset bästa. Det känns som om fantasin i arrangemangen har tagit ett steg upp och samtidigt är det fysiska engagemanget större. Mer koreografi, tycks det. När de återskapar Axl Roses patenterade ormdans i "Sweet child o' mine" är det både charmigt och "spot on".
.
Fräsande beatboxing, basgångar från underjorden och på detta skönsång i så väl sakralt som pop. Face tar oss från en makalöst smart och välsnidad "Come together" via generöst Queen-medley och en uppspeedad "Hooked on a feeling" till den uttjatade men här ack så njutbara "Halleluja".
.
När kvällens gäster på scenen, unga sprudlande dansare från Beats dansstudio, hjälper bandet i två nummer bjuds vi in att vara med och dansa, efter en kort kurs. Det blir inte norra Europas mest synkade koreografi, men där jag står längst bak känns det som om alla försöker hänga på, av hjärtat och utan att himla med ögonen. "Vi gör det för barnen". Typ så. Stela svenskar 2019. Det finns hopp.
.
Hemma i USA har gruppen gjort en show med idel 80-talshits och självklart får vi ta del av det materialet i form av en lika otippad som hjärtevärmande "A little respect" (Erasure) och ett hair metal-medley där de mest amerikanska angelägenheterna ("Home sweet home", Motley Crue) och ("Cum on feel the noize" Quiet Riots Slade-cover) är allra roligast att höra.
.
Face bjuder på vokalgruppskonst med de två översta knapparna uppknäppta. Prio tycks inte vara att de sista decimalerna ska vara med (vilket de oftast är i alla fall) utan snarare att underhålla.
.
Face ger oss Euskefeurats "Kvad" ("Nere vid Piteälva") som charmigt extranummer och låter uppriktiga när de kallar Piteå sitt "home away from home". Deras sätt att närma sig Sverige och svenskarna känns lite som i "Allt för Sverige" föreslår en man i publiken ganska talande i pausen. Jag förstår fortfarande inte deras överlastade "The sound of silence". men det får jag leva med. Det mesta håller hög klass och Face vill verkligen umgås med publiken.
Jag känner mig peppad och i ett par sekvenser riktigt berörd.