En av Piteås första och mesta trubadurer får man nog kalla honom. Francis Goossens beskriver sig själv som social men blyg och det är nog ingen dum beskrivning, om än det första känns dominerande.
Hans tjocka ”L” är definitivt norrländska, men språkmelodin skvallrar ibland om ett annat ursprung.
.
Francis Goossens växte upp i en stor familj i Belgien och nämner filmen ”Mitt stora feta grekiska bröllop” som jämförelse. Föräldrarna drev en krog och han är van vid sammanhang med mycket folk.
– Jag har fortfarande svårt för det i dag, när alla pratar samtidigt och ingen lyssnar på varann. Särskilt när det kommer lite alkohol med i bilden. Då blir det så … (suck). Jag hatar det där (skratt).
Som barn hade han kompisar, men var väldigt blyg.
– Var det kom ifrån vet jag inte. Jag hade mycket jag ville berätta, men vågade inte. Självförtroendet fick jag jobba med ordentligt i det stora belgiska samhället. Jag var en liten figur i mängden och väldigt känslig och försiktig.
.
Vändningen kom i tonåren, när han började besöka en ungdomsgård där han levde upp, kom ur sin bubbla, började uppträda och fick beröm för sin sång. I början var egentligen för ung för att komma in.
– Jag sökte mig till äldre kompisar, tyckte att de gav mig mer intellektuellt. Jag tyckte att mina skolkompisar var omogna. I dag är det tvärtom. Jag är ofta den som är äldst (skratt).
På ungdomsgården var han med och arrangerade spelningar. Det började med små lokala grupper och slutade med stora namn som Dave Edmunds, Dire Straits och U2.
– De blev mottagna med hemlagad mat och allt vad de ville ha. Dire Straits hade precis slagit igenom med ”Sultans of Swing”. Vi satte verkligen vår by på kartan.
Lumpen var en delvis skrämmande upplevelse, med befäl som förnedrade och missbrukade sin ställning. Han minns kamrater som fick psykiska besvär och till och med försökte begå självmord.
– Jag lärde mig att säga ifrån, att säga nej. De ställde orimliga krav, särskilt mot de som vågade opponera sig. Vi var ett litet gäng som hjälptes åt att ifrågasätta hela grejen.
.
Han gick stärkt ur det militära men misstrivdes med sitt jobb som elektriker. Lösningen blev att luffa runt med tåg och ta ströjobb. I sitt resande träffade han en tjej från Sverige. Paret bosatte sig 1981 utanför Malå där han jobbade på sågverk. Han skrattar gott när han minns temperaturer på minus 42 och hur han undrade vad han gett sig in på.
Francis Goossens tycker att Sverige har gett honom ett fint mottagande och bra möjligheter i fråga om utbildning och barnomsorg. Från första besöket i landet har han trivts här.
– Lugnet och naturen var en bristvara i Belgien, som har andra kvalitéer. Jag trivs i lugnet. Jag lärde mig att fiska, att sitta ensam i en båt i en sjö. Det var så mycket som jag trivdes med. Även människorna, att man blir sedd och att det finns en integritet. Jag kände igen mig i folket här uppe.
.
Efter skilsmässan från sin första fru, som han har två barn tillsammans med, sökte han sig till Framnäs folkhögskola, blev Pitebo, fick jobb i handikappomsorgen och började spela på länets pubar.
– Jag fick många spelningar, men jag var dålig på att ta betalt i början.
Kanske ligger det i hans stjärntecken – Francis Goossens är skytt – det här med att se frihet, inte osäkerhet, i att kombinera flera jobb.
– Det blir lite kaos ibland, men jag vill ta den grejen. Jag kan ändå styra och tacka nej till saker.
På en show i Kalix träffade han Pitetjejen Monica som han nu levt med i 32 år och har tre döttrar tillsammans med.
– Man håller inte ihop så länge om det inte stämmer bra. Men nog har vi våra ”ups and downs” förstås.
– Det blir bättre och bättre. Vi älskar varandra jättemycket och starkt. Vi har gått igenom svåra grejer, men vi är båda två kämpar, vi ger inte upp. Vi är stolta över det, säger han och spricker upp i det bredaste leendet under samtalet.
.
Som mest har Francis Goossens haft omkring hundra spelningar på ett år. Att vara uppvuxen i krogmiljö blev en tillgång i det sociala.
– Man börjar inte trivas på en plats förrän man skaffar sina egna vänner. Mitt sätt att komma in var att spela. Folk lärde känna mig. Jag tror att alla har det behovet, att bli sedd och ha sina egna polare.
Visst har han fått uppleva en del episoder genom åren på scenerna.
– På pubarna hände ett och annat bland överförfriskade. Jag minns en kille som tyckte att han skulle spela munspel. Han var på väg till mina munspel och jag sa vänligt men bestämt att han skulle låta bli. Han närmade sig tills jag tappade tålamodet. Jag tog honom i håret och skjortan och gick med honom till ordningsvakterna och sa ”varsågoda”.
.
Francis Goossens behärskar inte talad franska, men sjunger gärna klassiska chansons – låtar som han växte upp med i Belgien, men som han började sjunga först under studieåren på Framnäs, påhejad av sångpedagogen Margit Larsson.
– Jag gillar passionen, det äkta, galna. Att ge sig hän, att man är beredd att dö. Det är överdrivna känslor, men varför inte? Passionen saknar man kanske lite här uppe, att man inte vågar. Jag är själv inbunden, men det är som ett behov att sjunga ut. Det är jätteskönt, en befrielse, säger han och nämner Jacques Brels ”Amsterdam”, en stegrande låt som följt med honom i många år, som en urladdning för både honom och publiken.
.
Han ser sig själv som artist, men inte till vilket pris som helst.
– Familjen går alltid före. En sådan här grej kräver fokus. Nu står barnen på sina egna ben ordentligt, säger han.
Med ”en sådan här grej” menar han konserten i Christinasalen den 16 september, en väl tilltagen spelning med både band och gästartister. Ungefär samtidigt fyller han 60 år.
– Jag har inte marknadsfört det som en 60-årskonsert. Det råkar sammanfalla, säger han.
Medverkar gör en rad gästartister, mångåriga vänner som Patrik Öhlund, Eva Rögde, Annika Gaudet och Stefan B Andersson. Sångerskan Britta Bergström, med meriter i allt från Great Gig till ”Så mycket bättre”, medverkar också, likaså hans egen son Nils. Backar upp gör Davod Basiri, Kenneth Lundman, Mikael Lifvakt, Jennie Eriksson, Henrik Seeman, Ivar Johansson och Mats Lundberg.
– Jag har fått ihop riktiga pärlor. Vi har kul, alla är på och det bubblar. Det är lite magiskt.
På programmet står en salig blandning av egna låtar, covers på bland andra David Bowie, samt några franska chansons som ligger honom varmt om hjärtat. Här vågar han dock vara självkritisk.
– Om än man gillar en låt jättestarkt är det inte säkert att man kan göra den på ett bra sätt. Jag tycker att man ser det ofta på tv, i ”Idol” till exempel, att folk väljer fel låtar.
.
Det är många år sedan talangjakter och demos till skivbolag, men via ett eget franskspråkigt band och sina uppskattade framträdanden i Great Gigs shower känns det som om den vänlige belgaren både har flyttat fram positionerna och stärkt sitt varumärke på senare år.
Han säger att det aldrig är för sent att satsa på en musikkarriär, men drömmer inte om något kändisskap.
– Jag får mycket spelförfrågningar. Jag känner att jag har någonting att ge, att jag vågar vara ärlig, känslig och sårbar. Det är inte bara att jag vill bli sedd. Jag har ett uppdrag, en uppgift.
Och vilken är den?
– Att beröra. Att folk ska känna gemenskap. Att känna riktig gemenskap i möte med människor ger en slags mening med livet, en drivkraft att fortsätta och leta efter de magiska stunderna.
– Jag upplever dem på spelningar och i sällskap där folk inte vill synas själva utan lyssnar på varandra i stället. Så är det. Jag har börjat se en annan dimension i det.