Mini-musikalen har haft byagårdar som huvudsakliga spelplatser. Därmed är det en slimmad och enkel uppsättning men den funkar faktiskt riktigt bra i en teater också, vilket visas i Christinasalen den här lördagskvällen.
.
Det här är berättelsen om tre generationer kvinnor med Lill-Babs som gemensam förebild och idol. Vi får följa deras liv genom drömmar, grusade förhoppningar och inte minst den varma mor/dotter/barnbarn-relationen.
Det sker mot en fond av minnesbilder från ett svunnet Sverige. Här finns både dansbanenostalgi och raggarromantik, men också en massa små stilspaningar som spaljéer, medaljongtapeter, Bildjournalen och väldigt mycket mer. Igenkänningsfaktorn är hög.
Alltsammans kryddas med ett rejält knippe lokala säljpoäng. Åsa Ivarsdotters karaktär blir brädad av både hemmingsmarkare och norrfjölingar och flera dialektala repliker får gott och omedelbart gensvar från publiken.
.
Det är en härlig kemi mellan de två huvudpersonerna, Åsa Ivarsdotters berättarjag och dottern Barbro (Lovisa Lindberg Lekfalk) som kommer in i berättelsen mot slutet av akt ett.
Åsa Ivarsdotter visar nya hörn av sin röst, i den färgstarka duetten "Den som glad är", men inte minst i den mer allvarsamt mäktiga "Snurra min jord" och den riviga "Lite skit och smällar".
Lovisa Lindberg Lekfalk är en dröm i tonträff, textning och utstrålning. Kompletterad av dansanta färdigheter blir hon själva essensen av musikalartist och ett klart ämne till en bred och folklig karriär. "Man får aldrig en karl med gevär" och balladen "Hon" ("She") två riktiga spjutspetsar och Lindberg Lekfalks snits och Ivarsdotters myndiga "schwung" kompletterar varandra perfekt i den här föreställningen.
.
Låtvalen är gjorda med bra känsla och får spegla olika skeenden i de tre generationernas liv. De visar Lill-Babs bredd och här stannar man särskilt till vid de mer mogna stunderna. Tack och lov har man skippat den tramsiga "Klas-Göran".
För tajt musikalisk uppbackning svarar Sigurd Löf, klaviatur och saxofon, Hugo Löf, bas, och Johan Englund, trummor, som navigerar perfekt bland örhängena. Den unge basisten visar än en gång på en formkurva som pekar spikrakt uppåt. Lovisa Lekfalk förstärker på klaviatur då och då – i mån av tid ska sägas.
.
Det är en precis lagom ambitiös och föredömligt kort upplevelse för att underhålla och värma på en lördagskväll. Uppskattningen känns i luften. "Leva livet" är en liten pärla som förtjänar att bokas in för fler speldatum. Jag tror att Lill-Babs ler från sin himmel.