Ordmåns vårprogram inleddes med Elsie Johansson som gästade Kaleido under måndagskvällen. Hon har dessutom besökt Piteå och Ordmån tidigare.
– Jag hade svårt att motstå att åka till Piteå. Jag kom ihåg förra gången, det kändes så fantastiskt bra, säger hon.
Elsie Johansson föddes i Uppland 1931 och debuterade 1979 med diktsamlingen ”Brorsan hade en vevgrammofon”. Men författardrömmarna uppstod långt tidigare.
– Jag är född till författare även om jag växte upp i ett boklöst hem. Jag började skriva dikter som barn och jag berättade sagor. Ordskapandet har alltid funnits, säger hon.
Hennes senaste bok ”Riktiga Elsie” släpptes i höstas och är en självbiografi. Något som också blev ämnet för måndagskvällen – berättelsen om vägen till ett författarskap. Hon började skriva på sin självbiografi i januari 2015, men innan dess hade hon fått förfrågan av en journalist som ville skriva den. Men hon tackade nej.
– Om det ska skrivas om mitt författarskap och mitt författarliv så måste jag göra det själv.
Men om hon då hade vetat hur svårt och påfrestande det skulle bli, då kanske hon inte hade gjort det. Hon säger att det handlar om en balansgång att kunna skriva om det som är viktigt och samtidigt ta hänsyn till sina nära. Att inte hänga ut människor.
– Men jag kan inte skriva en bok som är som en slätvälling. Det måste finnas lite sting i den och det gör det, men inget illasinnat.
Hur det egentligen kom sig att hon blev författare vet hon inte. Hon berättar att det fanns några veckotidningar i hemmet, men knappt några böcker.
– Min mamma var en bra berättare. Vi berättade för varandra när vi gick i skogen.
Barndomen är en stor del av boken. Hon säger att hennes mamma var en glad och lekfull person tillsammans med henne, men äktenskapet mellan hennes mamma och pappa var inte lyckligt. Hennes mamma var 16 år då hon blev med barn första gången och att det blev så skyllde hon på pappan som var tio år äldre. Hon berättar att mamman målade upp en negativ bild av pappan, men när hon hade börjat i realskolan i Uppsala bodde hon tillsammans med honom och fick då bilda sig en egen uppfattning.
– Jag fick se honom som han var. Han var ingen buse, han var snäll och omtänksam. Det enda viktiga var att åka hem på lördagen, men mamma tog aldrig frivilligt emot honom.
Miljön hemma gjorde henne till en iakttagare tidigt i livet.
– Jag lärde mig att iaktta hela tiden. Få rätsida på vem som hade rätt och vem som hade fel.
Efter realskolan ville hon egentligen läsa vidare, men det fanns inte pengar till det och så förälskade hon sig när hon var 16 år. Han var 21 år och eftersom hon var djupt religiös var det otänkbart att de skulle kunna ha en sexuell relation. Hon berättar att hon gick till prästen för råd och fick höra att det fanns två alternativ – antingen total avhållsamhet eller så skulle prästen viga dem när hon hade fyllt 18 år. Och så blev det. De var gifta i 55 år och en stor del av boken handlar också om äktenskapet. Men senare visade det sig att mannen hon gift sig med hade psykiska problem och djupa depressioner och det påverkade deras liv tillsammans.
– Jag tror att det var mig det berodde på. Jag var för stark för honom, jag är en stark människa och då var det som att han tog ner mig på en nivå som han kunde hantera.
Så småningom begärde hon skilsmässa. Då hade hon fyllt 72 år.
Senare kom det en ny vändning i hennes liv. Hon träffade en annan man och de blev trolovade vid 80 års ålder.
– Jag har mitt bästa liv nu.
För om de hade träffats som unga, säger hon, då hade hon aldrig kunnat skriva böckerna.