Hon säger att alla människor har sitt och bokprojektet inte handlar om att jämföra sig med den ena eller andra. Hon ser den som en hyllning till de generationer som gått före och ett dokument till de som kommer efter. Idén fick hon från Lilian Ryds bok ”Kvinnor i väglöst land”.
Tragedi
Christina Borgh Engmans bok utspelar sig i Härjedalen och Jämtland på 1800- och 1900-talet. Dorothea Pehrsdotter (1834-1899) var hennes farmors mor. Hon slet hemmavid med barn och hem medan mannen arbetade i skogen.
En central del av boken berättar om hur en enorm tragedi drabbade familjen våren 1878 när fem av barnen – i en skara på tio – dog inom loppet av två veckor när difterin slog till.
– Stryparsjukan sa man att den hette. Den var väldigt smittsam. Det var de små som gick först. De äldre klarade sig för att de inte var hemma. De var i någon annan by och jobbade.
– Jag har funderat mycket på hur man överlever sådant där. Hur orkar man? Det var väl genom de barn och barnbarn som kom.
Hösten därpå blev Dorotheas man sjuk och dog. Strax därefter flyttade tre vuxna barn till Amerika. Kvar blev Christinas farmor och en syster till henne.
– Jag tänker att de här kvinnorna var så väldigt starka. De var ju tvungna. Och så hade Dorothea gudstron. Det hade de ju mer av då, än vad vi har i dag.
Christina Borgh Engman säger att folk skulle ”äta sitt bröd i sitt anletes svett” och hon känner att tron måste ha varit en livboj.
– Du vet ”herren ger och herren tar ...”, det var ju vad man hade att hänga upp på.
Känner kynnet
Författaren tycker att det är viktigt att lyfta fram en vanlig kvinna ”som hade det förjävligt och som ändå kämpade på med sina barn”.
– Dorothea, det var inte säkert att hon var så trevlig. Hon kan ha varit barsk och allt möjligt, men hon fixade det. Sedan kom min farmor. Otroligt kapabel. Hon hade ju tio barn också.
Med naturen ständigt närvarande och berättelsen om byar och socknar som yttre ram får läsaren även möta farbröder som emigrerade till Amerika, bevittna en flytt på nära 30 mil till fots, mellan torp i Härjedalen, till en fäbodstuga i Jämtland, plus en hel del annat.
Släktforskning och sådant som hon fått berättat ligger till grund, men för att få ihop de mer skönlitterära partierna till en berättelse har hon fått hitta på en del.
– Jag är ju färgad av min tid, men jag har försökt tänka tillbaka på hur det kunde vara. Jag känner ju trakten väldigt bra och hur folk är. Kynnet. Det är en viss ödestro eller ett ”Jaja, det ordnar sig”, särskilt förut.
Klassresa
I jämförelse sticker hennes egen uppväxt ut. Pappa Daniel (född 1882) gjorde en klassresa och drev sågverk. Han var 63 år gammal när han och hustrun Eva (född 1911) fick Christina, som var ensambarn.
– Pappa glömde aldrig sitt ursprung. Han gav hela byarna jobb på sin såg. Han var en fin människa. Han var så reko.
Hon tycker att föräldrarna har gett henne ett bra kapital i synen på livet.
– Jag har aldrig varit rädd för någonting speciellt. På något vis har de förmedlat att jag har ett värde. Pappa sa ”utbilda dig du, så att du kan försörja dig själv”.
Vill inspirera
Hon har tryckt upp boken i 150 exemplar. Hon tycker att förfäderna är värda det. För Christina Borgh Engman är ”Dorothea Pehrsdotter” en dokumentation av en del av Sverige som inte får glömmas bort, människor som levde under enkla förhållanden och byggde upp landet.
– På något sätt är det min uppgift att lyfta fram de här människorna. Jag är väldigt stolt över mitt arv. Det tycker jag att alla ska vara.
Hon vill gärna inspirera andra till liknande projekt, att skriva ner släktberättelserna.
– Människorna lever så länge man pratar om dem.