Inför utställningen i Piteå har han tillverkat en skalenlig miniatyr av Piteå konsthall. Till och med eluttag och ventilation är markerat och tavlorna i färgglada miniatyrer uppsatta, för att de som hänger ska få så bra instruktioner som möjligt. Överambitiöst kan tyckas, men att tänka igenom tillhör yrket, menar Staffan Westerlund.
– Det kan bli ett kompositionsproblem som helhet. Hur kan tavlorna stärka varandra i stället för att ta ut varandra, resonerar han.
.
På utställningen visar han produktion från de senaste fem åren. Oljemålningarna kan indelas i tre områden. Ett landskapsmålande där mycket är sprunget ur hans tid som elev på konstlinjen vid Sunderby folkhögskola. Dels handlar det om det mer abstrakta. Den enorma ”The wall” mäter 2.45 gånger 5.16 meter och består av 84 små tavlor. De har gett honom aha-upplevelser kring hur personligt det abstrakta faktiskt kan vara.
Men det som framför allt tar plats i konsthallen är berättande bildmotiv, den narrativa konsten. Staffan Westerlund jämför det med att slå på tv:n, komma direkt in i en film och känna att man måste titta vidare.
Han säger att hans egen bildvärld kommer från tv och från uppväxttidens seriealbum.
– Jag samlar notoriskt på bilder utan att veta vad jag ska ha det till. Jag provar olika figurer i en målning, gör om landskap ... När jag hittar fram till ”nu är det magi, nu är frågetecknen som störst”, då känner jag att jag vet hur det ska fungera.
.
Det är här återkomsten ligger, i en typ av måleri som han ägnade sig mycket åt för 20-30 år sedan och som han nu kommit tillbaka till, med större intensitet.
Det finns gott om kontraster i de flertalet stora berättande målningarna. Barnet som simmar bredvid en ko. En sten som blir kastad i vattnet intill en man försjunken i sin mobiltelefon. Och så vidare.
– På något sätt handlar det om närhet, avstånd, hot, trygghet; alla de här allmänmänskliga tillstånden där vi känner att vi lever. Det kan vara negativt eller positivt. När jag står inför en sådan målning är det förmodligen sådana kontraster som spelar roll, men jag tänker inte ska skapa en kontrast. Det pågår ett forskande. Det är som en musiker som hittar ett ackord på pianot. ”Det satt.” Det kan vara ett disharmoniskt ackord i en harmonisk låt.
.
Flera gånger har han antagits till Liljevalchs vårsalong, senast med målningen ”Förlåt”, som även visas i Piteå.
– Den vållade en hel del upprördhet. Jag stod och tjuvkikade på besökare. Först tyckte folk att det var en vacker naturbild. Sedan blev de upprörda när de upptäckte människan som ligger där i snåret. En del var snabba på att bedöma vad som hänt. De som stod längre var inte lika snabba att döma. Det var intressant att se.
Ett spännande spionage för dig?
– Ja, det har alltid intresserat mig, hur vid tolkar bilderna och hur det påverkar mig som konstnär.
.
Den som vill kan förstås också läsa in andra saker i utställningsnamnet ”Återkomst”. Att Staffan Westerlund gör sin första separatutställning på 20 år till exempel. Eller att han är tillbaka på den ort där han gjorde sin allra första utställning i samband med att han gick ut Strömbackaskolan. Det är 49 år sedan.
– Fysik var för svårt att göra ett slutarbete på. Då gjorde jag en konstutställning. Det var ett sätt att komma undan, samtidigt som det var en start för någonting annat. Det var mycket politik i de bilderna. Det är det även i de jag ställer ut nu, om än inte lika tydligt.
Den utställningen blev en viktig pusselbit för hur fortsättningen på den kreativa banan skulle bli.
– Konstnären Sture Berglund kom fram till mig och sa ”Hörrudu, du behöver lära dig något”. Jag såg på honom han inte menade någonting elakt. Han såg mitt intresse och tyckte att jag skulle söka till Sunderby folkhögskola. Han såg väl viljan och potentialen. Det är jag oerhört glad och tacksam för.