Hon har samiskt påbrå på sin mammas sida. Under den del av barndomen hon tillbringade i Porjus (andra hälften var i Norsjö i Västerbotten) var hennes samiska släkt väldigt närvarande. Samer syntes överallt.
– Kultur har så många dimensioner. I det inre, den jag känner att jag är, i relationen till min mamma, där har det varit någon slags kontinuitet. "Det här är en del av oss". På ett sätt väldigt okomplicerat, säger hon när PT träffar henne några timmar innan framträdandet på Ordmån.
Linnea Axelsson pratar om sitt skrivande som ett slags sökande.
– Man upplåter sig för någonting annat. Jag upplever att boken redan existerar innan jag skriver den. Jag hade inte bestämt mig för att skriva om samer. Det blev så efterhand. Det tror jag hänger samman med min bakgrund, att jag har de här historierna med mig.
.
"Ædnan" är gammal nordsamiska och betyder "marken" eller "jorden". Den uppmärksammade 700-sidiga boken är ett släktepos om två samiska familjer vars öden speglar samernas moderna historia. Den är skriven på ordknapp vers, en berättarform hon lovordats för.
Hur bestämde du dig för att berätta på det här sättet?
– Det växte fram efterhand. Det började med små diktfragment och bilder. Sedan försökte jag skriva någon slags roman, men det var först när jag hittade den här rytmen som jag tyckte att det gick att skriva.
2010 debuterade hon med "Tvillingsmycket", en roman som var ganska lyrisk i sitt uttryck.
– Jag upplever att jag i grunden är poet, eller har poetens förhållningssätt till språket. Jag tycker att det sker så mycket i språket, hur det känns och hur det låter. Det här som är outtalat eller outtryckt blir väldigt närvarande i lyrik.
– "Ædnan" är väldigt annorlunda. Den har en annan ton i sitt språk. Min första bok är mörk och tung. Den här – upplever jag själv – är mer lätt. Dels är det ett epos, en helt annan typ av form.
.
Linnea Axelsson växte upp i ett politiskt hem. Medvetenheten om samernas historia och umbäranden har alltid funnits där.
– I min släkt finns det som finns i många samiska släkten; det här med tvångsförvisningar, nomadskolor och så vidare. Det är inga nyheter för mig.
Ganska långt in i arbetet med "Ædnan" blev hon inspirerad av gamla hjälteepos, eller rättare sagt sin inre bild av vad det är.
– Jag tyckte om att ta spjärn mot det, men i stället föra in helt andra typer av hjältar; kvinnor, den autistiske sonen Nila, men också svaga mansgestalter som inte har den här klassiska maskuliniteten.
Skrivandet är i sig ett sätt att ge röst, menar hon. Med "Ædnan" ville hon ge röst åt personerna i boken.
– När boken är klar och man börjar förstå att ”okej så här blev det och den tar upp alla de här trådarna”, då förstår jag att det ligger nära till hands att jag har gett röst åt samernas historia, det kollektivet, men det har jag inte haft som ambition att göra.
– För mig är det så intimt, att jag ser de här människorna framför mig och börjar skriva fram dem. I det läget tänker jag inte på någon annan eller på läsaren. Då blir man bara hämmad.
Hon hade inte tänkt på Augustpriset när hon fick reda på att "Ædnan" var nominerad.
– Man har ju sin egen föreställning om sin bok och den är ju ändå ganska smal. Jag blev överraskad..
.
På ett sätt känner hon att boken är färdig, utsänd och ska få bli sin egen. Samtidigt har hon hållit sig kvar i dess värld, när hon träffat människor som läst den.
– Jag känner att den börjar glida bort, blir ett minne av hur det var att skriva den och en känsla av vad boken är, att den är mer som en skulptur. Och så kanske jag har relation till människorna i boken. Det är så flytande (skratt).