Under au pair-vistelse i Japan fick hon kontakt med ett cupcake-kafé i Kanazawa dit hon sedan åkte tillbaka och arbetade i fyra år.
– Det är en väldigt annorlunda kultur. Jobbmässigt är det en helt annan anda. Man lever för att jobba, i stället för tvärtom. Det är en otroligt hög press och man får läsa mellan raderna, säger Nathalie som heter Marklund i efternamn.
Den andan passade henne inte, men fördelarna blev nya vänner och att hon pratar flytande japanska.
– Japan känns som mitt andra hem nu.
Det var i Japan hennes artistdröm verkligen slog rot. Där lärde hon känna musikern Isoyama Jun.
– Då var han gatumusiker. Nu spelar han på arenor och har sjungit för kejsaren. Du kan tänka dig vilken förändring! Samtidigt kan han vara peppig mot mig.
När hon gästade honom på en konsert blev det vändpunkten. Hon kände att det verkligen var musik hon skulle arbeta med.
Nathalie Marklund hann även samarbeta med artisten Nonchamp som har en jingelbyrå.
– Jag har gjort en jingel till en galleria där jag pratar om vårrean. Det ville ha någon med utländsk brytning, men tyckte att min japanska blev för bra. ”Säg det sämre” sa de.
Sedan hemkomsten har hon satsat helhjärtat på musiken. Hon läser just nu kurser i dans, låtskrivande och sång på musikhögskolan.
– Det var först i Japan jag lärde känna folk som håller på med musik. Jag tog en omväg.
Hon inspireras av artister som Laleh, Lana Del Rey, Billie Eilish och Panic at the Disco.
Utöver duon Nattklang, som hon har tillsammans med klassiske pianisten Quang-Nam Huynh (och som gjorde en kortare Japan-turné tidigare i vår) satsar hon som popartist i eget namn.
Den 13 december uppträder hon i Musikhjälpen när Pite FM sänder direkt från Kaleido.
Nya låten ”Lost in space”, skriven tillsammans med Lemar Jaily som även gästar, släpptes förra månaden och har varit ”veckans färsking” i Sveriges Radio.
– Jag skrev den när jag var osäker på musiken och min plats i branschen. Man vill satsa, men är rädd för att göra det. Men man gör det ändå. Låten är lite om att vara i ett mellanläge.
– Man är sin egen värsta kritiker. Jag sjunger ”breathing me down”; man står bakom ryggen på sig själv och dömer.
Under fredagen släpps musikvideon, gjord av Romina Rahsepar.
– Den är en liten hyllning till Ankars. Man kommer hem till Pite, till Djupviken och studentområdet. I videon är det väldigt tydligt att vi befinner oss där.