Under au pair-vistelse i Japan fick hon kontakt med ett cupcake-kafé i Kanazawa dit hon sedan Äkte tillbaka och arbetade i fyra Är.
â Det Ă€r en vĂ€ldigt annorlunda kultur. JobbmĂ€ssigt Ă€r det en helt annan anda. Man lever för att jobba, i stĂ€llet för tvĂ€rtom. Det Ă€r en otroligt hög press och man fĂ„r lĂ€sa mellan raderna, sĂ€ger Nathalie som heter Marklund i efternamn.
Den andan passade henne inte, men fördelarna blev nya vÀnner och att hon pratar flytande japanska.
â Japan kĂ€nns som mitt andra hem nu.
Det var i Japan hennes artistdröm verkligen slog rot. DÀr lÀrde hon kÀnna musikern Isoyama Jun.
â DĂ„ var han gatumusiker. Nu spelar han pĂ„ arenor och har sjungit för kejsaren. Du kan tĂ€nka dig vilken förĂ€ndring! Samtidigt kan han vara peppig mot mig.
NÀr hon gÀstade honom pÄ en konsert blev det vÀndpunkten. Hon kÀnde att det verkligen var musik hon skulle arbeta med.
Nathalie Marklund hann Àven samarbeta med artisten Nonchamp som har en jingelbyrÄ.
â Jag har gjort en jingel till en galleria dĂ€r jag pratar om vĂ„rrean. Det ville ha nĂ„gon med utlĂ€ndsk brytning, men tyckte att min japanska blev för bra. âSĂ€g det sĂ€mreâ sa de.
Sedan hemkomsten har hon satsat helhjÀrtat pÄ musiken. Hon lÀser just nu kurser i dans, lÄtskrivande och sÄng pÄ musikhögskolan.
â Det var först i Japan jag lĂ€rde kĂ€nna folk som hĂ„ller pĂ„ med musik. Jag tog en omvĂ€g.
Hon inspireras av artister som Laleh, Lana Del Rey, Billie Eilish och Panic at the Disco.
Utöver duon Nattklang, som hon har tillsammans med klassiske pianisten Quang-Nam Huynh (och som gjorde en kortare Japan-turné tidigare i vÄr) satsar hon som popartist i eget namn.
Den 13 december upptrÀder hon i MusikhjÀlpen nÀr Pite FM sÀnder direkt frÄn Kaleido.
Nya lĂ„ten âLost in spaceâ, skriven tillsammans med Lemar Jaily som Ă€ven gĂ€star, slĂ€pptes förra mĂ„naden och har varit âveckans fĂ€rskingâ i Sveriges Radio.
â Jag skrev den nĂ€r jag var osĂ€ker pĂ„ musiken och min plats i branschen. Man vill satsa, men Ă€r rĂ€dd för att göra det. Men man gör det Ă€ndĂ„. LĂ„ten Ă€r lite om att vara i ett mellanlĂ€ge.
â Man Ă€r sin egen vĂ€rsta kritiker. Jag sjunger âbreathing me downâ; man stĂ„r bakom ryggen pĂ„ sig sjĂ€lv och dömer.
Under fredagen slÀpps musikvideon, gjord av Romina Rahsepar.
â Den Ă€r en liten hyllning till Ankars. Man kommer hem till Pite, till Djupviken och studentomrĂ„det. I videon Ă€r det vĂ€ldigt tydligt att vi befinner oss dĂ€r.