- En stor sångare mindre här i världen, konstaterar Staffan Sandlund sorgset med anledning av Wixells bortgång.
Ingvar Wixell var född och uppvuxen i Luleå, närmare bestämt på Östra Parkgatan.
I Pitebygden går tankarna nog också till tenoren Lars-Erik Jonsson, som bara var 47 år när han gick bort 2006.
Tidningen Expressens Gunilla Brodej skriver att hon hörde Wixell sjunga på Malmöoperan 2003 i Strauss opera "Ariadne på Naxos". Han var då 72 år och det var den sista rollen han gjorde. Malmö var hans hemstad allt sedan flytten från Monte Carlo.
Fick behålla rösten
Ingvar Wixell sjöng fortfarande förvånansvärt bra, minns Brodej och tillägger: "En annan mycket levande sångare stod på scenen med honom - tenoren Lars-Erik Jonsson. Båda är borta."
En annan framstående operasångare i barytonfacket som kommer från Luleå är Peter Mattei; han brukar framhålla att Wixell är hans förebild.
Staffan Sandlund, som sjöng mycket med världssångaren Ingvar Wixell på Stockholmsoperan under en period på 90-talet, framhåller även han att Ingvar Wixell sjöng bra ända upp i 70-årsåldern, något som är få sångare förunnat.
Naturkraft
- Han fick inte det där stora "slagvibratot" som äldre sångare kan få med stigande ålder, utan rösten höll sig fräsch.
Sandlund betonar Wixells kraft och styrka.
- Han var en otroligt stark person, både fysiskt och psykiskt. Och det verkade så otroligt naturligt det han gjorde som sångare, han var en verklig naturbegåvning fast han naturligtvis var en skolad operasångare. Han bara öppnade munnen och sjöng, han behövde liksom aldrig ta i. Det lät faktiskt lika mycket bakom som framför honom, det märkte man när man stod på samma scen.
Lektioner
Helst minns Staffan Sandlund när de två norrbottningarna medverkade i samma uppsättning av Puccinis "Tosca", där Wixell sjöng Scarpios roll. Det sägs att Lulesonen var en av världens bästa "Scarpior".
Staffan Sandlund berättar att han vid några tillfällen tog sånglektioner av Wixell, till exempel när Sandlund skulle göra romansaftnar och antyder att mästersångaren kanske inte var världens bästa pedagog, eftersom han hade så lätt för sig.
- Jag kommer ihåg när jag skulle sjunga "Dichterliebe" av Schumann en gång. Ingvar avbröt mig redan efter några sekunder och utbrast: "Men vad fan gör du?!" "Man gör ju bara så här", sa han, vidgade sin stora bringa och sjöng med världens vackraste röst. Det var så naturligt för honom att sjunga. Han behövde knappt sjunga upp sig innan han gick in på scenen, medan andra sångare måste hålla på och värma upp i ett par timmar.
Oförglömlig Rigoletto
Sångpedagogen och operaälskaren Gunilla Niska träffade aldrig Ingvar Wixell, men är en stor beundrare av hans artisteri och sångkonst och hade glädjen att uppleva honom live några gånger.
- Särskilt minns jag när han var gästartist på Stockholmsoperan tillsammans med den amerikanska stjärnan Anna Moffo i "Rigoletto". Det var oförglömligt, Wixell gjorde titelrollen och han var riktigt, riktigt bra. När han sjöng sin hemska tragiska aria... jag glömmer det aldrig.
Niska påpekar att Ingvar Wixell var en framstående vissångare också, som gärna framförde Birger Sjöbergs "Fridas visor". Sällan har någon sjungit "något ljuvt och änglaaktigt skiner" med en sådan enormt fin diktion, säger Gunilla Niska.