Eva Adolfsson på Ordmån
Just nu skriver Eva Adolfsson, vårterminens första Ordmån-gäst, på en bok som inte handlar ett dugg om henne själv, men om någon som är henne nära. Det handlar för en gångs skull om en kvinna som inte skriver.
En författare, ett bord, en bok, ett manus och ett glas vatten. Mer behövs inte för att fängsla en publik, så som Eva Adolfsson gjorde på Ordmån på måndagskvällen. Tyvärr var publiken liten, ungefär 35 personer.
Foto: Maria Johansson Maria Johansson
Eva Adolfsson, som för övrigt är dotter till den på sin tid mycket uppskattade och lästa författaren och vänsterpolitikern Gunnar Adolfsson (1906-1983), uppehöll sig i sitt anförande en hel del vid frågan om huruvida hon skriver självbiografiskt eller ej. Är exempelvis hennes senaste bok, kärleksromanen "En liten historia", som utkom förra året och där bokens "jag", litteraturvetaren Marie Nilsson, berättar om sin förälskelse samt utomäktenskapliga förbindelse med Den underbare mannen Gudmund från Berlin - är den självbiografisk?
Irrelevant
- För dem som läst boken torde frågan framstå som irrelevant. Men när folk undrar, så svarar jag "nej". Det har aldrig varit min avsikt att berätta om mig eller min man.
Det är dock ett kluvet nej, förklarade författaren.
- Jag känner egentligen inte alls för att skriva självbiografiskt. Jag vill överraska mig själv, möta det annorlunda. Men det är kluvet, för samtidigt skriver jag ju nästan alltid om sådant som ligger väldigt nära det jag upplevt.
Marie Nilsson i "En liten historia" ska skriva färdigt en avhandling om strukturalistisk litteraturteori. Men den sortens skrivande, "att linjera", passar henne inte. Så småningom vågar hon komma loss och bli poet, berättade Eva Adolfsson och läste valda stycken ur sin bok för Ordmånpubliken, bara cirka 35 personer som samlats på Krokodil på måndagskvällen.
Dagböcker
Adolfssons eget skönlitterära skrivande började med dagböcker, hon var en väldigt flitig dagboksförfattare under en stormig period i livet - samtidigt som hon var sysselsatt med att skriva en avhandling om Ivar-Lo Johansson.
- Då fick jag en väldig lust att skriva skönlitterärt, men kvinnliga självbiografier hade väldigt låg status vid den här tiden.
År 1989 utkom romanen "I hennes frånvaro", som utspelar sig i Eva Adolfssons födelsestad Malmö under andra världskriget. Ursprunget till boken var en dröm (i Adolfssons författarskap spelar drömmar en stor roll), där någon säger till henne att han (?) ska visa henne hennes "riktiga mamma".
- Henne ska jag skriva om, och hon ska vara lärarinna, ett yrke som min mamma drömde om, men som aldrig förverkligades.
Innan hon skrev boken åkte hon till Malmö, en stad som hon då inte hade besökt på många år, och gick på gatorna där barn hon gått.
Hon fick väldigt fin kritik för romanen och fick blodad tand.
Till Moskva!
Nästa roman, "Till Moskva", handlar om hur 19-åriga Eva beger sig "bakom järnridån" för att läsa ryska på universitetet under ett år, 1962-1963. Den boken är rejält självbiografisk.
- Det var ett fantastiskt år och det var väldigt kul att skriva romanen, med 25 års distans.
Adolfsson försökte att ta reda så mycket som möjligt om livet i Sovjet, men medger att hon inte var så informerad, till exempel om Gulag, som då fortfarande fanns. Boken är dock skriven utifrån den 19-åriga svenskans perspektiv och hon har inte lagt in sådant som hon vet i dag.
Nyligen läste Eva Adolfsson om några av sina tidiga berättelser och det var en kluven upplevelse.
- De flesta är riktigt bra, tycker jag i dag, jag kan nästan bli avundsjuk på mig själv för att jag kunde skriva så bra för femton år sedan. Men en berättelse är gräslig och typiskt nog handlar den om något som jag inte hade upplevt själv, det funkar inte!
Så jobbar vi med nyheter