Michaela
Stridbeck
Piteåbaserade Michaela Stridbeck har en stor röst. En riktigt stor röst. Det är fascinerande hur väl hon fyller ut scenen med den. Trots att hon beskriver sig själv som singer/songwriter är det förhållandevis rak, radiovänlig poprock som det bjuds på. Det är väl framfört, det svänger och den där rösten är riktigt, riktigt bra. Den timida och försiktiga sidan som Michaela Stridbeck visar upp i mellansnacket har ingen som helst plats i hennes sång.
”Jag tycker om att skriva om kärlek” säger hon, och vem gör inte det? Det som bränner, förhöjer, förhärligar, förmörkar, smärtar. Hennes låtar spänner mellan det sårade, det starka, det härliga och det svåra. Varken text eller musik är något jag inte hört förut, vilket kanske är spelningens brist. Det låter bra, det är ärligt och Michaela Stridbecks röst kommer med stor glädje. För mig är det låtmaterialet som är något tunnt. Där rösten är stor är låtarnas kroppar för små.
Men på sista låten ”Simple” händer helt plötsligt något. Det är tyngre, hårdare, mer rytmiskt, mer bygg i musiken, mer kängande. Arrangeringen är komplexare, mer varierad i både dynamik och variation. Michaela Stridbeck har något här, något att bygga på och ta vidare. Ett uttryck som står ut och drar med. Där det andra sprids i vinden är ”Simple” något att minnas. Det känns betryggande.