Under årets PDOL utökas allsångskonceptet till att även omfatta ståuppkomik. Således är Piteå Skrattar & Ler fött. Fullt med folk framför Framtidsscenen på Rådhustorget i kvällsvärmen, med alla åldrar representerade, bådar ju för en framtida klassiker.
På scenen finner vi komikerna Lasse Karlsson, Ann Westin och Thomas Järvheden. En klok blandning, då de tre har radikalt olikartad humor, och således bör tilltala en bred målgrupp. Att döma av de många skratten som stiger från olika håll under kvällen fungerar detta väl. Ann Westin är ju en stjärna, hon är den där typen som får allt att bli roligt, vad hon än säger. Sen gillar jag hennes kängande attityd, och skrattar gott åt skämt som behandlar allt från bestraffning av otrogna män och danska skallar för att uppfostra simmande, ohövliga barn. Att döma av publiken är jag inte den enda som tycker denna typ av skämt är roliga, men främst är de nog kul för att de levereras av Ann Westin. Det här med tonårsunderhållning i Luleå, där man gick hem och svimmade för att man inte hade något annat att göra, är ju också fantastiskt. Fan, kommer ni ihåg att folk faktiskt gjorde detta? Lika tragiskt som det är hysteriskt roligt.
Lasse Karlsson får även han in några fullträffar, speciellt gällande det politiska. Reflektionen kring tantsnusk i litteraturen då och nu är även den fantastiskt rolig (finns risk för ökad åtgång av "Grottbjörnens folk" på Kupan månne?). Både han och Thomas Järvheden verkar däremot känna något diffust behov av att tröska igenom alla miserabelt förutsägbara skämt, från bajamajor och toaletthumor (apropå festival, får jag anta), till öppna mål gällande flygresor till Luleå och Greta Thunberg. Självklart fick Järvheden även in en 10-minutersharang (kändes det som) kring inavel i norra Norrbotten. Litegrann som att dra bensinskämt för mackpersonal, no? Tro mig Thomas, vi har redan hört alla skämt på den banan som du kan tänkas komma på.
Det ska visserligen sägas att jag inte är något större fan av Thomas Järvhedens humorkoncept. Musikaliskt likväl som humormässigt är han lite för besläktad med Björn Rosenström, och jag känner inför Björn Rosenström såsom mina nyblivna husägarkompisar med småbarn känner inför radon. En mer balanserad reflektion är kanske att denna typ av humor är vad buskisen är på teatern. Det behövs nog en inramning där den passar. Jag ser inte att detta går hem, och jag tycker mig höra att skratten hos publiken många gånger uteblir. Föräldraskämt om snor, ordval kring könsorgan och mjökpenisar istället för tänder kan väl kanske vara roligt, vad vet jag, men då förutsatt att de levereras på ett originellt sätt. Det gör de inte. Inte heller vet jag om grabbhumorn och de lätt spritdoftande parvardagsskämten går hem. Överhuvudtaget har jag här svårt att behålla fokus, och det brukar ju vara så att man zoomar ut när det inte längre är kul. Kanske säger det mer om mig än om Thomas Järvheden, vad vet jag.
Nåväl, blandad kompott i PDOL's nya succékoncept. För succé får det ändå anses ha blivit, med Rådhustorget som fylldes av skratt i sommarkvällssolen. Frågan är om det går att misslyckas. Jag tror inte det.