Så inleder man en festivalkväll

Vilken klockren succé. Det finns inga andra ord att beskriva Oskar Linnros spelning tidigt på fredagkvällen med. Redan 20 minuter före kan man tro att hela Lars Winnerbäcks supporterskara kommit för att se soulpop då de skanderar "Oskar, Oskar, Oskar".
Det kan inte finnas ett bättre sätt att kicka igång en festivalfredag på.
Så många människor framför scenen redan vid 20-tiden tyder på popularitet. När Oskar Linnros valde att satsa på solokarriärern i stället för duon Snook så ville han ha en mognare publik.
Jag skrev i en recension av hans skiva "Vilja bli" att han skrivit "2010 års Stockholmsdoftande soundtrack till tiden mellan ungdom och vuxenvärld". Men av med Snookpubliken, den riktigt unga, blir han nog aldrig helt. En sådan här kväll gör inte det så mycket.

Publiken sjunger allsång och peppar Linnros så han nästan ser tagen ut. Magi föder magi. Från inledande "Debut" med sina
oemotståndliga afrokörer till avslutande "Från och med du" vill stockholmaren ge publiken tillbaka för att de kommit. Jag blir nästan tårögd när PDOL visar sig från sin allra bästa sida. Den enda smolken i den annars ljuvliga konsertbägaren är att den personliga favoriten "Annie Hall" inte känns klockren. Okej.
Linnros hinner också med att höja statusen på att bo i Vatten- och brödhusen då han jämför dem med sitt Sundbyberg innan han drar igång sin barndomsnostalgiska hit. Och alla kan relatera, han kunde lika gärna sjunga om min barndoms Munksund.
När jag till slut rundar muséet kan jag bara önska att Linnros vore lite mer "Ulf Lundellsk", i alla fall när det gäller produktivitet. Då hade den här tidiga fredagskvällen aldrig behövt sluta.