Tidigare i festivalens historia har 22-tiden en fredagskväll varit synonymt med allt från Lisa Nilsson till Teddybears på den stora utescenen. Men det är andra tider nu och punkarna är garanterat lyckliga.
Asta Kask är en bokning som säkert höjt ett och annat ögonbryn. "Rock mot svinen since 1978" står det på tröjorna som säljs i det digra merchandise-ståndet.
.
Bandet öppnar högeffektivt och lämpligt med "Några jävla spänn" från senaste ep:n. En grym refräng över smarta rytmer och en text kring tiggeri.
Michael Blomqvist låter gitarren hänga farligt lågt och ler ständigt. Han verkar älska det här. Han och gamle kumpanen Bonni Pontén passar sömlöst sånguppdraget mellan varandra, fyller i och förstärker, agerar som en enda röst. Mellan dem dundrar Magnus Hörnell fram basgångarna och från trummorna levererar Dadde Stark en perfekt blandning av råstyrka och små tricks.
Det är trallvänligt, hårt och initierat. Och, ska tilläggas, tämligen välspelat. Inget sladder här inte.
Jag är svag för det naiva tokdraget i "Vill inte va med" och den starka refrängmelodin i "Patriarktatet".
.
Här får etablissemanget, kapitalet och rasisterna ta emot en hel del stålhätteförsedda sparkar. Texterna talar sitt tydliga språk, men scenuttrycket är ett annat. Asta Kask lyckas vara arga och glada på en och samma gång.
Som om inte Sverige vore eldfängt nog låter Asta Kask alltihop sluta med totalt rens i "Ringhals brinner". Hon är en pigg 40-åring.