Bilden av den excentriska arbetsnarkomanen är känd. Stieg Larsson som ständigt kom för sent, drack enorma mängder kaffe och som arbetade jämt, jämt, jämt. Som knappt åt vanlig mat och rökte hur många cigaretter som helst. Men som också var en "supertrevlig kille". Rolig, social in absurdum.
- Han tyckte att vänskapen skulle vara villkorslös. Det spelade ingen roll vad som hände. Det är inget som finns i dagens Sverige, här vänder man ryggen till ganska snabbt, säger vännen och kollegan Kurdo Baksi.
- Man kan bara säga gott om honom, säger vännen och arbetskamraten från nyhetsbyrån TT, Kenneth Ahlborn.
Fast i Uganda
Eva Gabrielsson, som levde med Stieg Larsson i över 30 år, berättar historien om när han var i Kenya på sjuttiotalet. I Nairobi lärde han känna en ryss, Boris. De snackade, drack kaffe, krökade och hade det allmänt trevligt. När Stieg sedan skulle åka hem, fastnade han i Idi Amins Uganda. Han satt inlåst i transithallen i en vecka. Utan mat, utan pengar. Då landar ett Aeroflotplan och tre anställda kommer ut. En av dem är Boris. Han omdirigerar ett plan från Kairo till Kampala som hämtar upp Stieg, en omväg på 350 mil. Så charmig var Stieg Larsson.- Det berodde på den här enorma förmågan att prata strunt och allvar med folk, säger Eva Gabrielsson.
Han arbetade på TT fram till 1999, då han slutade för att ägna sig åt skötebarnet Expo. Först då fick han tillräckligt med tid för att skriva deckare. Planen var att skriva tio stycken. Han hann med tre och en halv. Hade han fått leva, hade han beskrivits som ett deckargeni. Hur är det möjligt?
- Stieg hade ju flera sidor. Dels den politiska, att hålla vakt mot högerextremister. Men han hade också en populärkulturell sida som var fenomenal. Uppväxt på kioskdeckare, serier, schlager. Skitkultur. Framför allt deckare: han kunde varenda jävla detalj i varenda jävla deckare i varenda jävla land, säger Kenneth Ahlborn.
Faktafanatiker
Dessutom var han en faktafanatiker. Redan som tioåring började han samla på sig material om högerextrema grupper, vilket la grunden till hans engagemang i kampen mot rasism. Han var besatt av att allt skulle vara sant. Alla som läst hans böcker vet att fakta, det korrekta och genuina, är en stor del av deras charm. Eva Gabrielsson förklarar:- Det här är ungefär som med mat. Det är riktiga ingredienser, riktiga människor och delvis riktiga händelser. Fiken finns, replikerna finns. Det är en riktig, ekologisk produkt.
På eftermiddagen 9 november 2004 blev Stieg Larsson alldeles vit i ansiktet och föll ihop. Han dog någon timme senare, bara femtio år gammal. Hans vänner saknar hans person. Expo och kampen mot rasism saknar hans kunskap, glöd och arbete. Deckarläsare kommer att sakna Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander.