- Jag försvarar mitt sätt att arbeta. Om vi inte åker dit glömmer vi det fruktansvärda kriget och det är den frustrationen jag lever med nu, säger reportern vars kidnappningsdrama rörde italienska hjärtan.
En halv miljon människor demonstrerade i Rom för att visa henne sitt stöd. Lagkaptenerna i Roma kom ut på fotbollsplanen i tröjor med texten "Befria Giuliana". Högerregeringen Berlusconi slet för att rädda en vänsterjournalist. Men på väg till flygplatsen blev underrättelseofficeren som hämtat henne ihjälskjuten - av en amerikansk soldat.
Grundade fredsrörelse
I sin nya bok "I skottlinjen" berättar Giulina Sgrena hur hon vågade skälla ut sina kidnappare.- I vanliga fall är jag en person som gråter mycket men där kunde jag inte gråta alls. Man kan inte föreställa sig hur man reagerar, men jag kämpade emot hela tiden.
- Jag vägrade sätta på mig slöja. Jag svarade "ge mig inte order, jag skulle kunna vara eran mamma". Det fungerade. Mödrar är viktiga där.
Sedan krigsutbrottet hade hon rapporterat om krigets fasor i Irak för den italienska vänstertidningen Il manifesto.
Minuterna före kidnappningen hämtade hon in vittnesmål om liken på gatorna och i moskeerna i Falluja, om hundarna som åt av dem.
Hennes fall väckte inte bara den italienska fredsrörelsen utan också en allt starkare opinion mot italienska trupper i Irak som den nye premiärministern, Romani Prodi, just i dagarna också börjat dra tillbaka.
- Det blev en stor mobilisering, det var ofattbart. En förevänding för fredsrörelsen att samlas igen, men ingen kunde veta det på förhand.
Kriget är huvudpersonen
Samtidigt är det kriget och den olyckliga politiska utveckligen i Irak som är den stora berättelsen i hennes bok, inte hon själv.- För hur kan man förstå kidnappningar i Irak om man inte ser förödelsen i landet efter tre års ockupation? Och hur kan man förstå varför amerikanerna sköt om man inte förstår krigets mekanik?
Själv reser hon inte tillbaka om inte situationen ändras, fortfarande måste hon ha lyset tänt på natten. Men hon redan varit på reportageresor i Afghanistan och i Palestina.
- Jag reste till Algeriet när ingen annan gjorde det eftersom jag kände folk. Men människor i Irak kan inte längre hjälpa dig, de är inte säkra själva. Jag talar med irakiska vänner hela tiden som vill därifrån.