Linus Fellbom stryker sig över getskägget och fipplar lite med sin ena flipfloptoffla.
- Jag får inte heller ihop det egentligen. Ibland tänker jag bara att "hur fan gick det här till?"
Teatern första hemmet
På ett annat plan är det faktiskt helt naturligt att en nästan oprövad 29-åring får regiansvar för en monumental klassiker som "Rikard III" på en av Sveriges största teatrar.Linus Fellbom är uppvuxen med kultur inkopplat i nervsystemet. Hans föräldrar Claes Fellbom och Kerstin Nerbe grundade Folkoperan.
- Jag har vuxit upp där. Folkoperan var inte mitt andra hem, det var mitt första hem. Allt var bra där, där fick man vara som man ville.
Hundra uppsättningar
På Folkoperan hjälpte han till med det mesta: Rekvisita, ljusriggning, han sjöng i kören, var med lite över allt. Han blev mest intresserad av ljus och arton år gammal gjorde han sin första föreställning som ljusdesigner. Sedan dess har det blivit över hundra uppsättningar. Klart man lär sig hur en teaterföreställning blir till.- Dels har jag fått erfarenhet av skådespelare och den process de går igenom. Och dels en erfarenhet av att ha sett hur regissörer jobbar under alla år. Men från ljusdesigneryrket tar jag nog med mig musikaliteten. En rytmkänsla.
Musiken betydande
Just musiken kommer att spela en avgörande roll i "Rikard III". Han såg pjäsen för första gången i Berlin för nio år sedan och blev "helt knockad". Två år senare köpte han Nine inch nails skiva "The fragile".- Precis när jag satte på den så började pjäsen i mitt huvud. Den blev som ett soundtrack för hela pjäsen. Någonting i musikens speciella karaktär passar väldigt bra med texten.
Letar man trådar i hans än så länge korta regissörsbana, hittar man två: Rikard Wolff och ondska. Debuten "Sympati för djävulen" handlade om teatermannen Gustaf Gründgens, en nazistisk medlöpare och kappvändare som förråder sina vänner. Ondskan i "Rikard III" är svår att blunda för; mord, mord, mord och förräderi.
- Han är en klassisk bad guy. Han berättar alltid exakt vad han ska göra - och varför. Han säger redan från början att han är ett svin. Men det första man slås av är att det är en skurk som man faktiskt gillar.
Den andra tråden heter Rikard Wolff. Linus Fellbom gjorde ljuset till Rikard Wolffs succeföreställning "Chanson suicide", och blev redan där mer ett bollplank än ljusdesigner. När Stockholms stadsteater skulle sätta upp "Sympati för djävulen" föll det sig naturligt att han skulle regissera. Och nu spelar Wolff huvudrollen i "Rikard III".
- Han har det mest fundamentala som en skådespelare kan ha: En magisk förmåga att hålla en publik i sin hand, utan allt för stora åthävor. Och det är ett måste om man ska spela "Rikard III".
Steget från ljusdesigner till regissör är kanske inte lika stort som man kan tro. Teater är teater. Men en stor skillnad finns det, och ordvitsen är oundviklig: Från ett rampljus till ett annat.
- På ett sätt är ljusdesigner ett fantastiskt tacksamt yrke. Gör man ett halvdant till dåligt jobb är det ingen som reagerar. Men gör man någonting bra så får man beröm för det.
- Regissören är ju den ytterst ansvariga. Om en ljussättare, scenograf eller kostymdesigner inte gör ett bra jobb så är det ju regissörens fel.