- Det är inte sant, fast det skulle kunna vara det. Jag rör mig precis på gränsen och sen bara händer det något.
Helt sant är däremot den skotska drottningens valspråk: "I mitt slut finns min början", fast på franska förstås. Ett budskap om cirkelrörelse och en syn på tiden och livet, som blir till något av ett mantra i Liffners nya roman.
- Man kan tanka hem mycket från internet. Jag ska inte avdramatisera, men det kan man. Men valspråket läste jag på en flaska whisky jag köpte för länge sedan. Man kan få uppslag från allting, till och med från taxfreeshopar.
Halva hjärtat
Lättsamt talar hon om sitt skrivande, även om det verkligen inte är på skämt. I synnerhet inte den här gången. Halva hjärtat finns investerat i "Drömmaren och sorgen", hon funderar fortfarande över historien och känner sig skräckslagen inför recensionerna.Eva-Marie Liffner är en tidsresenär. Själva romanstrukturen, med alla dess korsreferenser och sidospår, kommer hela tiden före berättelsen när hon skriver sig tillbaka. För tillbaka ska hon, vardagsrealism av i dag är inget som intresserar.
I sin hyllade debutroman, "Camera", utgick hon från fotografiet för att återkalla en kriminalhistoria i sekelskiftets London. I "Drömmaren och sorgen" däremot ställer hon sig i tredimensionella rum, i arkitekten Lars Israel Wahlmans slott, Tjolöholm. Hon känner av väggarna och låter en omvänd perspektivlära styra Wahlmans sätt att berätta och se tillbaka på händelser som får återverkningar långt efter hans död.
Förtrollad plats
- Jag använder rummet som tidsmaskin. För egen del känner jag att strukturen för mig närmare och närmare det jag är intresserad av.Som 12-åring besökte hon för första gången Tjolöholms slott, något så osannolikt som ett elisabetanskt sekelskiftesslott vid den halländska kusten.
- Jag älskade den där platsen, den är som ur en sagoillustration, med knotiga ekar. Det är lite förtrollat, det tycker jag fortfarande.
Djälvulens frestelser
Strax innan hade hon sett Marcel Carnes film "Nattens portar", där djävulens frestelser förvandlar människor till sten, alla utom ett ungt älskande par, vars hjärtan fortsätter slå.Tjolöholm, med alla sina fantasieggande figurer i fasaden smälte ihop med filmen. Senare upptäckte hon att arkitekten, Lars Israel Wahlman, bara var 27 år när han 1897 tog sig an uppdraget att rita ett av Sveriges yngsta slott.
- Det är ett jättestort arkitektuppdrag. Hur gick han i land med det? Det måste ha varit otroligt nervöst. Jag tyckte att jag som författare kunde sätta mig in i det, det måste ha varit lite som att skriva en bok. Det blev en historia om kreativiteten, om att det aldrig blir som man tänkt sig. Wahlman fick ett utrymme över, ett åttkantigt rum som han försökte trolla bort. Och så är det när man skrivit en bok också, det är alltid något som man inte riktigt får att gå ihop.
Doktorand med andnöd
Men Tjolöholm var inte enbart en stark barndomsupplevelse. Innan hon satsade på författarskapet försökte Eva-Marie Liffner skriva en avhandling i ide- och lärdomshistoria om Arts and Crafts-rörelsen i Sverige där just Lars Israel Wahlman, trots sin sagoliknande och natursträvande estetik, var en företrädare. Men institutionsvärlden gav henne andnöd.- Jag lade ner det, jag tyckte det var så tråkigt, det var mycket roligare att skriva en roman. De här sakerna lämpade sig inte i avhandlingsform, man måste få balla ut lite.
Det undermedvetna styr till stor del Eva-Marie Liffners skrivande och kanske har hon hela tiden varit på väg mot skräckromantiken.
- Det passar mig att skriva på det här sättet. När jag gav mig in i landskapet med de här slotten behövde jag inte vara saklig längre. Det var frigörande.
Det tog också många år innan hon vågade tro på sitt författande.
- När jag var yngre ritade jag istället, men sen blev det som att jag inte klarade av det, jag var tvungen att vara så bra.