Inte ett ord i skolan
Ämnet är än så länge skildrat av bara ett fåtal nigerianska författare. Men långt värre är att skolbarnen inte får läsa en rad om Biafrakriget, vilket också det säger en del om dess politiska och emotionella laddning.- Om man börjar tala om Biafra är man en bråkstake, jag har många vänner vars föräldrar deltog i kriget och aldrig talar om det. Biafra är fortfarande så känsligt, det finns folk som frågar varför jag inte låter blir det, som tycker det är historia. Men det är inte historia.
Under hennes uppväxt nämndes kriget visserligen hela tiden men bara i vaga termer. Ändå dog både hennes farfar och morfar när de stred för ett självständigt Biafra.
- Ingen sa "våra släktingar blev massakrerade i norr och sen slog vi oss samman för att bli självständiga". I stället talade man om före och efter kriget. Mina föräldrar förlorade allt de ägde. Mamma kunde berätta om en snygg peruk från London som hon mist, pappa om kappan han hade när han fick sin doktorsexamen i USA.
- Jag tror det är människans sätt att handskas med sådant här. Det är fortfarande svårt för min mor, hon talar mycket om sin far men inte om hur han dog, ensam i ett flyktingläger.
Enormt ansvar
Svältkatastrofen var ohygglig. Biafrabarnen med uppsvällda magar, vars kroppar börjat bryta ner de egna musklernas proteiner, finns förstås med.- Jag uppfann inte mycket i den här boken. Jag gav mig inte tillåtelse. Att skriva om Biafra var ett enormt ansvar. Jag gick genom skolan utan att läsa om det här kriget som är så avgörande för vår historia. För många nigerianer blir den här boken i själva verket en introduktion till kriget.
Själv är hon född sju år efter krigsslutet. Som 15-åring började hon fråga ut sina egna föräldrar. Även om romanens huvudpersoner, akademikerparet Oleanna och Odenigbo, är fiktiva har allt som har med kriget att göra autentisk grund. Även den svenske flygargreven Gustaf von Rosen, som med sitt privatplan stred på Biafras sida, finns med som en bifigur.
Ett barnhuvud i väskan
Hon har uppfinnit en tågstation och ändrat geografiska avstånd. Men kvinnan som flyr med sin döda dotters flätade huvud i en väska har funnits, och bokens huvudpersoner drabbas av mycket av det som också hände Chimamanda Ngozi Adichies egna föräldrar.Även om männen strider och administrerar är det uteslutande kvinnorna som är starka, och nyktra, i hennes berättelse.
- Jag är en lycklig feminist. Men när jag läste om kriget slogs jag också av hur kvinnor, som före kriget blivit utbildade i London och spenderat tiden på kläder och att pudra peruker, kunde gå tio miles för att skaffa lite salt.
- De höll ihop och tog hand om familjerna. De skötte flyktingläger som bokens Kainene. Och de har inte varit med i de andra romanerna jag läst.