- Jag tycker det handlar väldigt mycket om döden. När hon tar beslutet är det rationellt. Men i själva ögonblicket kommer dödsskräcken, man vill säga farväl, men vad säger man, och går beslutet att ta tillbaka?, säger Victoria Olmarker, som spelar drottningen.
"Självisk"
Hennes man, kung Admetos, glömde att offra till gudarna på bröllopsnatten och för det måste han dö - om han inte kan övertala någon att gå i döden i hans ställe. När hans gamla pappa vägrar, återstår hans fru. Hon lämnar honom, barnen och livet. Men hur bara kan hon, och hur frivilligt är det?Just den feministiska tolkningen kan tyckas ligga närmast till hands, men regissören Suzanne Osten aktar sig för att förnekla.
- Vi fick skitmånga svar. Det är därför det här dramat är så starkt, vi blir inte klara med det.
- Men jag tror det är smärtsamt för kvinnor att se hur tränade de är på offerroll. Den här kvinnan offrar livet men tar också något från barnen på det sättet.
Själv har hon levt med Euripides gamla klassiker i flera år. Inte så att hon nödvändigtvis gått och grubblat på offerfrågan. I stormiga tider har hon hållit några av dramats rader i handen.
- Det var en tröst, och något otäckt. De här dramerna har med våra liv och vår livsuppfattning att göra, och det är inte kattskit, vi kan hålla de här texterna i handen.
Skriver kontrakt
Samtidig som Alkestis känner sig trängd och instängd är hon beräknande. Viktoria Olmarker talar om sin rollfigur som en förbundsjurist, som får sin man att gå med på att inte gifta om sig innan hon lämnar över barnen. Hon skriver kontrakt.Själva dramats laddning ligger i återkomsten, framhåller Suzanne Osten. Euripides låter Alkestis vandra fram ur tunneln igen, som en stum men också lätt skräckinjagande varelse.
- Så lever vi ofta i våra relationer med män, om vi lever med män, vi betraktar dem som barn som är rädda för oss. Man säger ju ofta att män är rädda för kvinnor och någonstans måste det bero på att kvinnor har uppfostrat barn och skrämt dem. Både kvinnan och mannen är ofta kvar i barndomen när de älskar, man blir varandras mamma och pappa istället för två helt olika individer som har ett projekt tillsammans. "Du är min mor och min far" säger Admetos till Alkestis. Det är rena Noren.
- Det är så märkliga beroenden i kärleken. Det är intressant att det är så, kärleken är väldigt, väldigt komplicerad, annars skulle fler lyckas.