Nogsamt väljer hon orden inte bara när hon skriver utan också när hon blir intervjuad. Ibland ger hon sig ut i tankar hon ännu inte formulerat, provar trevande men tar sedan tillbaka. "Nej, nu blev det fel, så var det inte". Så är det heller inte helt enkla saker hon skriver om: makt och begär. Det är svårt nog bara att ställa frågor.
Att som några recensenter beskriva hennes "Ladies" som intelligent chick-lit känns både förminskande och missvisande. I så fall lika mycket en erotisk thriller eller samtidsskildring rätt och slätt. Mara Lees roman är ett konsekvent och utarbetat bygge som utspelas i de vacka unga kvinnornas värld. Och nu talar vi vackra på riktigt - de som varken behöver tillbringa timmar framför spegeln eller på gymet, de som begåvats av Gud fader själv.
Sprungen ur raseri
Konstgalleristen Lea var den huvudperson som kom allra först, sprungen ur ett raseri, som Mara Lee uttrycker det.Lea är en kylig fullblodsnarcissist och det är inte utan njutning hon upplever hur omvärlden beundrar hennes perfekta former, att klänningen saknar betydelse. Men samtidigt känner hon sig också som en exotisk rashäst i manegen, som långt ifrån alltid trivs med att ha allas blickar på sin slanka kropp.
- Ofta blir det ganska entydigt när man talar om skönhet. Å ena sidan att skönheten kommer inifrån, å andra sidan att skönheten gör en lyckligare. Det är de budskap massmedia hela tiden försöker kommunicera. Jag ville försöka komma bakom de här hårda sentenserna och se vad som händer när man börjar gräva på djupet.
- Men skönheten i den här romanen är också ett sätt att närma sig andra ämnen på. Den är en yta som finns överallt, i romaner, i samhället, i föreställningar. Via den vill jag undersöka andra frågor som könspolitik, makt, vänskap och naturligtvis - i jättehög utsträckning - begär.
"Postpornografisk"
För några år sedan debuterade Mara Lee med "Kom", en uppmärksammad diktsamling på Carl-Michael Edenborgs förlag Vertigo. I den obligatoriska debutanttexten i branschtidningen Svensk Bokhandel beskrev hon texten som "postpornografisk".Hennes debutroman för tankarna till en utställning med den amerikanske modefotografen Richard Avedons bilder på Färgfabriken för några år sedan. Några av hans kanske mest porriga bilder visades: välsvarvade kvinnor iklädda högklackat och hundhalsband. En porrchock, precis som Lena Endres nakna uppenbarelse som Lady Macbeth på Dramaten för drygt ett år sedan.
Kvinnorna i "Ladies" kretsar alla kring den skrupellösa konstnären och fotografen Siri, eller Iris C, som genom att ge dem bekräftelse eller uppfylla deras kärlekslängtan får dem att göra saker de inte trodde om sig själva framför kameran. Det problematiska är att de inte vet att dessa, enligt konstkritiken fullkomligt fantastiska bilder, så småningom ska visas i helkroppsformat på gallerier eller inför ett gäng applåderande, hypersnobbiga konstvetare på födelsedagsparty i Paris.
Allt hetare
Riktigt intressant blir det eftersom några av fotosessionerna och fotografierna är skildrade på ett sätt som gör läsaren till Siris allt hetare och mer upphetsade medbrottsling.- Det blev viktigt att överföra den erfarenheten av förförelse. Så att man står där med karaktärerna och tvingas uppleva det, genom deras ögon. Det blir inte trovärdigt om läsaren kan ställa sig på tryggt avstånd, betrakta och döma, eller fördöma. Så sätter man inget på spel.
- Just förförelsen är viktig, jag pratade om det när jag talade om Nabokovs "Lolita" i våras. Han förför både sitt unga offer och sina läsare. Som läsare blir man medskapare till hans roman.
Flera av modellerna känner sig exploaterade och misshandlade. Ytterst ställs också en moralisk fråga. Hur långt får en konstnär gå i sitt arbete?
- Jo, jag tycker absolut det finns ett ställningstagande, men det är inte enkelt.