Hedvig Claessons uppsättning av "Jungfruleken" har en spektakulär och ändå avskalad scenografi när den har premiär för Riksteatern 8 februari. Musiken är specialskriven av Lina Englund.
Pjäsens två pigor är instängda och förtryckta, normala normer är utsuddade och för att inte kvävas flyr de genom leken. När Madame är borta spelar de härskare/tjänarinna, lekar som pendlar mellan hat och kärlek, erotik och hämndlystnad - och de beslutar sig för att mörda
Madame på riktigt.
- Claire och Solange vänder på begreppen för att överleva. Övergreppen förvandlar de till kärlekshandlingar, blir de spottade i ansiktet talar de om underbara rosenblad som faller på kinderna. De söker förnedringen, det blir en bekräftelse, säger Malin Crepin som tillsammans med Annika Hallin spelar
Madames två pigor.
Sadomasochistiskt rollspel
Resultatet blir ett intrikat sadomasochistiskt rollspel, om beroende och förvriden kärlek. Erotiken är hela tiden närvarande och flera scener är vågade. Hedvig Claesson berättar hur ensemblen har lekt fram sexualiteten i pjäsen, krupit in och ut under varandras kjolar.- Det är mycket förtryckt sexualitet, som svämmar över i varje spricka. Solange, som jag spelar, blir kär i allt som rör sig, eller i alla fall väldigt upphetsad. Men det är ingen sökt uppseendeväckande sexualitet, utan en befogad del av triangeldramat. Att beröra, ta någon på brösten, är ett sätt att snärja varandra, säger Annika Hallin.
Aktualiteten i Jean Genets pjäs från 1947 ser hon inte minst i den narcissistiska värld som Madame lever i, som på många sätt liknar kändisarnas. Behovet av självbekräftelse är större än någonsin.
Filmen om sitt eget liv
- Madame har alltid kameran på, även när hon är ensam. Hon är med i filmen om sitt liv och arbetar ständigt på bilden av sig själv. Jag ser henne som en oerhört ensam person, som omger sig av människor men bara på hennes villkor. Är de nära på riktigt eller är det köpt vänskap? säger Lena Mossegård, som spelar Madame.Svarar inte på alla frågor
Den franske dramatikern Jean Genet var troende katolik och homosexuell. Han sökte sig till brottsliga kretsar och glorifierade kriminaliteten. I sin dramatik vänder han på världarna och begreppen. Fängelsekunderna är de bästa människorna.Rollerna i "Jungfruleken" tyckte han kunde spelas av män lika gärna som kvinnor - kön är bara en social konstruktion.
- Det är en komplicerad text med oerhört många bottnar. Man måste hela tiden skruva hjärnan ett varv till. Han är mer obegriplig än dadaisterna, alla frågor får man inte svar på. De här människorna lever i sin logik. Ibland slår man knut på sig själv när man försöker förstå, säger Lena Mossegård.