En lättpratad Christian Kjellvander svarar i telefonen hemma i Österåker. Han känner sig peppad inför vårens intensiva turnerande i kölvattnet av rosade albumet "Wild hxmans".
– Jag har aldrig haft det bättre, konstnärligt eller livsmässigt. Det är skitkul.
.
De tidiga skivorna präglades av ett mer minimalistiskt bandtänk, att stämningen skulle infinna sig utan filmiska ljudlandskap, utan att ”färglägga bilden”. På de senaste albumen är det som om taket har lyfts, stämningarna har blivit fler och rummet större.
– Nu fyller jag i mer. Jag målar upp ett scenario rent ljudmässigt och känner hur det tar sig.
Förstår jag det rätt speglar texten till "The thing is" två tunga förluster för dig, din fars död och din brors.
– Det gör den nog. Den speglar tankarna av vad vi har, det som finns kvar och vad vi har att göra. Ofta har vi fokus på saker som varit och försvunnit. Det borde läggas mer krut på det som finns nu och i framtiden. Det är viktigt.
Att livet är för de levande?
– Verkligen så. Vi borde inte bara ha historia i skolan. Vi borde ha framtid. Det är en skrämmande tanke att vi ägnar oss mer åt historia. Det är galet när man tänker på det – och jag är ingen historieförnekare.
Vad lägger du i titeln, ”Wild hxmans”?
– Det var estetiskt tilltalande. Sedan finns det en tanke med att kryssa ut u:et ur ”humans”. Tematiken kretsar kring människan, människans rörelse och kultivering. Vad är kultivering? Allt från strukturer i samhället till sociala koder. Vad är kultur och vad gör oss till dem vi är? Jag måste försöka komma med små svar annars blir det en arena.
Har du några små svar?
– Livet kan vara så mycket enklare än det är. Det är andemeningen. Någonstans måste målet vara kärlek. Det kan inte vara något annat. Får inte vara något annat.
.
Framtidstankar var det ja. Hans flygrädsla är väldokumenterad – när han åker till USA blir det medelst en veckas båtresa – men i och med ökad miljömedvetenhet han fått fog för den, konstaterar han. Dock finns en ”baksida”.
– Det är svårare att få tag på båtresor nu. Det har blivit en innegrej. Flygskammen märks absolut. Det är svårt att få tag på bra internationella tåg också, men det kommer att bli bättre.
– Det började med rädsla, men har successivt gått över till ”jag behöver ju inte det här”. Hur lustfyllt liv kan man leva utan att droga sig med flygresor? Det måste västvärlden fråga sig.
– Det är en positiv våg just nu, men det här är stora frågor som man kan prata om i timmar; vad håller vi på med, varför och till vilket pris?
.
Uppväxten i Seattle i USA:s nordvästra hörn har påverkat honom positivt och då inte bara hans sångspråk.
– Jag har ett hyfsat grundläggande amerikanskt – inte som Trump – driv. Jag tar mycket ansvar för mitt eget liv och trivs med det. I Sverige kunde jag känna att jag var annorlunda. Andra kunde säga "jag vill ha det där", medan jag tänkte "jag vill jobba för det". Det är en bra arbetsmoral, men jag vill inte ställa folk mot folk. Jag är socialistiskt lagd, men för egen del har jag alltid känt "det här är ditt ansvar".
Sommaren 1991 flyttade familjen hem till Sverige, precis när Seattle hamnade i världsfokus med banbrytande band som Nirvana och Pearl Jam. För Christian Kjellvander blev det en bra grej identitetsmässigt. Samtidigt säger han att Seattle-grejen inte var så stor som den kunde låta.
Första gången han hörde Nirvanas "Smells like teen spirit" var ett stort musikögonblick. Han nämner även mammans Beatles-singel "Twist and shout" med värme.
– Jag var sex år när jag hörde den. När Lennon skriker där, det var någonting riktigt coolt i det, ett uttryck, en känsla som jag blev golvad av.
Än i dag kan han känna att han lever för de musikaliska kickarna.
– Jag är på jakt – en stilla långsam – efter de ögonblicken. Jag tror verkligen på ny musik. Musik är konst, konst ska skildra samtiden. Då måste man hänga med. Jag vill ju veta vad som händer.
.
Christian Kjellvander har en nära relation till Piteå, eftersom hans fru och artistkollega Karla-Thérèse Kjellvander kommer härifrån. Senast Christian Kjellvander uppträdde i Piteå gjorde de två en spelning tillsammans på Krokodil och han avslöjar att de faktiskt funderar på att göra en duoplatta tillsammans.
Även hans nära vän och mångårige trummis, podcast-profilen Per Nordmark, kommer härifrån. Den här gången är han dock på turné i USA och ersätts av Fredrik Myhr.
– Jag blir inte förvånad när Pers föräldrar inte är i publiken. Hans mamma kommer inte med palt.
Eller så läser hon det här och gör det.
– Kanske (skratt). Det är väl det jag hoppas.