Elektra
Med en konstnärlig manifestation i arenaformat lockar 40-årsjubilerande Norrlandsoperan ny publik genom att sätta upp världens största operascen
utomhus.
Tillsammans med scenkonstkollektivet från Barcelona hyllar man samtidigt 150-årsminnet av kompositörens födelse i en föreställning som kallas kulturhuvudstadsårets juvel.
Marknadsföringen av och intresset för Umeås ”Elektra” har varit massivt. Något som brukar skruva upp förväntningarna så ansenligt att de blir svåra att leva upp till. Regissören har talat om ”operachock”, titelrollsinnehavaren som sjunger sex meter upp i luften har sagt att hon skulle behöva snabbterapi för att hon är höjdrädd, Norrlandsoperans vd och konstnärliga ledare Kjell Englund har lovat publiken en oförglömlig upplevelse.
Bilder på jättedockor, hundratusentals liter ”blod” och annat, har knappast undgått någon. Partiturets utmaningar har liknats vid ”det ultimata kraftprovet”, och så vidare.
Efteråt talar publiken mest om de imponerande tekniska lösningarna på 200-meterscenen. Lite sägs också om den kusliga handlingen. Strauss enaktare bygger på den grekiska myten om prinsessan som inte ger sig förrän modern Klytaimnestra och hennes älskare Aigisthos är döda, eftersom de har dödat kung Agamemnon.
Chrysothemis försöker få sin hämndlystna syster på andra tankar, men båda lider av ångest för att de är fångna i palatset och av att modern även önskar se deras bror Orestes död. Det är han som till sist fullbordar hämnden på fadern, fast då förmår inte Elektra ta sig ur sin galenskap utan beskriver glädjen som en börda.
Enligt Carlus Padrissa är det iscensatta blodbadet metafor för krigen i Europa.
Ett bestående intryck är för mig hur de konstnärliga komponenterna hakar i varandra för att förmedla dramaturgin, med hjälp av överraskande tekniska lösningar.
Känslosvallen bärs suveränt fram av orkestern och sångarna. Var och en av solisterna är som gjorda för sina respektive roller. Trots att orkestern sitter inne i ett hus och inte ser scenen, händer det nästan aldrig att dirigenten dränker sångarnas röster. Rumon Gamba får ändå fram de många uttrycken av vrede, sorg, smärta, hämndlystnad, glädje, syskonkärlek, dödsångest och jubel.
Att operan framförs på originalspråket är ett stort plus, eftersom musiken och det orimmade versmåttets stavelser är den symbios som allt annat ska fästa vid.
Trots fantasieggande symbolik av ljud-, ljus- färg- och formfenomen som oavbrutet förekommer på hela området, från skogsbrynet till högst upp på läktaren där jag sitter, förundras jag mest över hur säkert och uttrycksfullt sångarna framför sina roller.
Valet av solister är en fullträff och det mest drabbande skottet avfyras från Ingela Brimberg, vars täta iskyla enkelt smälter till en något varmare klang när det är motiverat.
Denna underhållande megaversion av ”Elektra” knyter an till såväl antiken som det moderna samhället – både en livs levande häst och en nedcabbad bil förekommer till exempel – men är i grunden trogen originalet.
Finalen är ett litet men hoppingivande undantag: Elektra står upp. Hennes alter ego, den stora dockan, är däremot livlös. Ett aningen öppnare slut som tilltalar mig.
Karina Sundkvist